Programmet, som Tabea Zimmermann har format, börjar med att hennes viola får sällskap av sin egna stam med Benjamin Dales fina sextett för sex altvioliner från 1911.
Johannes Brahms grubblade länge och väl på sin första symfoni och inledde sin bana som symfoniker först då han var över de fyrtio. De två serenaderna ger kanske en liten vink om hurdana symfonier Brahms kunde ha skrivit då han var yngre. Serenad nr 2 lyfter fram orkesterns låga stråkinstrument, träblåsare och valthorn.
*******
Vi beklagar att behöva berätta att Helsingfors stadsorkesters konserter är avbokad i enlighet med myndighetsbeslut tills den 15.2.2022. De konsertbiljetter som ni har köpt kommer att kompenseras, följ instruktionerna nedan för att söka om återbetalning av biljetten. Återbetalningsblanketten bör skickas in senast 28.2.2022.
Läs mera:
https://helsinginkaupunginorkesteri.fi/sv/nyheter/publikkonserter-har-annullerats-tills-den-1522022
Tabea Zimmermann
Till skillnad från många kolleger började Tabea Zimmermann direkt spela altviolin istället för violin då hon tre år gammal började syssla med musik. På detta sätt kunde hon bilda en kammarensemble tillsammans med sina syskon som spelade violin och cello. Då Zimmermann var 11 år väckte hennes förmåga att snabbt läsa noter uppmärksamhet i statens ungdomsorkester. ”I praktiken var jag född till kammarmusiker”, har hon erinrat sig. ”Fyra år gammal spelade jag satser ur Kunst der Fuge i min första stråkkvartett.” År 2002 grundade hon Arcanto Quartett tillsammans med violinisterna Antje Weithaas och Daniel Sepec samt cellist Jean-Guihen Queyras.
Tabea Zimmermann har ofta uppträtt som solist med bland annat Berlins filharmoniker, Leipzig Gewandhaus och BBC:s filharmoniker. Hon har samarbetat med sådana legendariska dirigenter som Kurt Masur och Nikolaus Harnoncourt. Helsingfors stadsorkester gästade hon senast år 2018. Då uppträdde hon som solist i Paul Hindemiths Der Schwanendreher.
Zimmermann är aktiv på den moderna musiks fält och bland annat György Ligeti, Heinz Holliger och Wolfgang Rihm har skrivit verk åt henne. Vid sidan om en aktiv karriär som solist och kammarmusiker har Zimmermann i redan 35 års tid arbetat som pedagog. Under de senaste 20 åren har hon innehaft en professur vid Hanns Eisler-akademin i Berlin. ”En karriär borde aldrig växa fram snabbare än ens inre utveckling”, har hon sagt. ”Det tar tid för klangliga och dynamiska nyanser att utvecklas. Det här handlar inte om endast handens muskler eller teknik. Man måste utveckla också sin fantasiförmåga.”
År 2020 tilldelades Zimmermann Ernst von Siemens -priset. Tidigare pristagare har varit bland annat Leonard Bernstein, Luciano Berio, György Kurtág och Herbert von Karajan. Zimmermanns instrument är en modern altviolin av Étienne Vatelot. Hon fick den år 1983 då hon vann första pris i Maurice Vieux- tävlingen i Paris.
Benjamin Dale: Introduction and Andante för sex altvioliner
Tabea Zimmermann, Torsten Tiebout, Lotta Poijärvi, Carmen Moggach, Hajnalka Standi-Pulakka & Olga Reskalenko
Under sin livstid var engelsmannen Benjamin Dale (1885–1943) en mycket välkänd tonsättare i sitt hemland. Han studerade piano och komposition vid Royal Academy of Music. Under studietiden började han arbeta på en pianosonat som väckte stor uppmärksamhet då den gavs ut år 1905. Dale började uppträda tillsammans med altviolinist Lionel Tertis och skrev flera verk för deras konserter. Då första världskriget bröt ut råkade Dale befinna sig i Tyskland. Han fördes till ett interneringsläger därifrån han släpptes hem först år 1918. Efter krigsåren arbetade han som lärare i harmoni vid Royal Academy of Music samt på BBC:s musikavdelning. Han utvidgade sin verkförteckning med bland annat orkesterstycken och en violinsonat. Efter Dales död föll hans musik i glömska, antagligen delvis därför att hans traditionellt senromantiska uttryck inte längre uppfattades som relevant. Numera håller hans verk att långsamt men säkert återfå en plats i repertoaren.
Introduction and Andante för sex altvioliner skrevs år 1911 på beställning av Lionel Tertis. Tertis föreläste om sitt instruments möjligheter och behövde ett nytt stycke som kunde framföras av honom själv och fem av hans elever. Uruppförandet blev en stor succé och verket blev en klassiker. Dale reviderade partituret år 1913. Ett par år senare hyllades verket i tidskriften The Musical Times av Frederick Corder, Dales förra kompositionslärare:”… ett enastående vackert verk, fyllt av styrka och originalitet… instrumenten gör sådant som ingen hade trott dem vara kapabla att göra…” Till detta kan endast tilläggas att musiken är glödande romantisk på ett sätt som kan jämföras med till exempel Schönbergs sextett Verklärte Nacht och Richard Strauss tidiga operor.
Claude Debussy: Sonat för flöjt, altviolin och harpa
Niamh McKenna, Tabea Zimmermann & Anni Kuusimäki
År 1914 började Claude Debussy (1862-1918), sporrad av sin förläggare Jacques Durand, att planera en serie på sex kammarsonater. Varje sonat skulle vara för olika instrument och den sista av dem skulle innehålla alla de fem tidigare sonaternas instrument. Debussy var dock redan allvarligt sjuk och kunde inte arbeta som förr. Då han avled i mars 1918 hade han hunnit komponera endast cellosonaten (1915), sonaten för flöjt, altviolin och harpa (1915) och violinsonaten (1917).
Många anser att den bästa och för tonsättaren mest karaktäristiska av de tre sonaterna är nummer två. Verket var från början skrivet för flöjt, oboe och harpa men Debussy ersatte oboen med en altviolin. Musiken är uppenbart impressionistisk: fokus är på atmosfärer, klangfärger och små gester i en precis lika hög grad som i exempelvis verken Nocturnes och La Mer. Senare, då Debussy redan var svårt deprimerad på grund av sin sjukdom, skrev han till sin vän Robert Godet: ”Det klingar inte illa… Om musiken säger jag däremot ingenting, den är skriven av en Debussy jag inte längre känner igen. Den är förskräckligt melankolisk och jag vet inte om jag skall skratta eller gråta - kanske båda två?”
Sonaten spelades första gången hemma hos Jacques Durand i Paris i december år 1916. Det första offentliga framförandet ägde rum i mars år 1917.
Verket har på klassiskt vis tre satser. Utförandet är dock allt annat än klassiskt. Den första satsen (Pastoral) innehåller rentav fem motiv som inte alls utvecklas utan endast upprepas med olika instrumentering. Den andra satsen (Mellanspel) är en menuett som pendlar mellan vemod och livsglädje. Den sista satsen (Final) leder sonaten till en energisk och ljus avslutning.
Johannes Brahms: Serenad nr 2 A-dur op.16
Då den 20 år gamla, för den stora publiken ännu okända Johannes Brahms (1833–1897) för första gången mötte Robert Schumann förändrades han liv. Schumann blev imponerad av den unge mannens kompositioner och pianism, Han publicerade en hyllande artikel om Brahms och förutspådde att musikhistorien tar en helt ny riktning så fort Brahms börjar skriva även orkestermusik.
Schumann hade goda avsikter. Psykologiskt sett var artikeln dock ett misstag: Brahms drabbades av prestationsångest. Han fann det svårt att skriva framförallt orkestermusik, och exempelvis den första symfonin såg inte dagens ljus förrän efter nästan femton år. En gång muttrade Brahms: ”Ni kan inte förstå hur det känns att höra en jättes steg bakom sig.” Jätten var Beethoven.
Brahms första orkesterstycken var två serenader som undviker symfoniska kamper. De hänvisar inte till Beethoven utan till Mozarts och Haydns verk med en underhållande karaktär. Båda serenaderna skrevs medan Brahms arbetade vid hovet i Detmold. Den första serenaden (D-dur, op.11) kan uppfattas som något opersonlig. Den andra serenaden (A-dur, op.16) är däremot alltigenom brahmsk. Den uruppfördes i Hamburg i februari år 1860 under tonsättarens egen ledning. Ett par månader senare reviderade Brahms partituret. Verkets slutliga version är från år 1875.
A-dur-serenaden är tillägnad Clara Schumann och innehåller fem satser: Allegro moderato, Scherzo (Vivace), Adagio non troppo, Quasi menuetto och Rondo (Allegro). Orkestern saknar violiner, bleckinstrument och slaginstrument vilket leder till att verket har en relativt mörk klangfärg. Men till sin musik är A-dur-serenaden precis så charmig och lättillgänglig som en serenad bör vara.
Christian Holmqvist
