Webbkonsert - Tabea Zimmermann Soloist

Susanna Mälkki

Susanna Mälkki är en av sin generations internationellt mest respekterade dirigenter. Hon är Helsingfors stadsorkesters chefdirigent sedan år 2016 och Los Angeles filharmonikers första gästdirigent sedan år 2017. Hon samarbetar dessutom regelbundet med bland annat Berlins filharmoniker, Münchens filharmoniker, Bayerns radios symfoniorkester,  Concertgebouw-orkestern i Amsterdam och Londons symfoniorkester samt New Yorks filharmoniker och de övriga amerikanska ”Big 5” -orkestrarna. Hon dirigerar regelbundet vid de mest betydande internationella operahusen såsom La Scala, Metropolitan, Wiener Staatsoper och Paris opera. På inbjudan av Pierre Boulez var Mälkki 2006-2013  konstnärlig ledare för Ensemble Intercontemporain i Paris. Hon har lett uruppföranden av flera av vår tids viktigaste tonsättare.

Mälkki inledde sin musikerbana som cellist. Hon vann första pris i Åbo cellotävling år 1994 och arbetade i tre års tid som alternerande solocellist i Göteborgs symfoniorkester. Hon har tilldelats bl.a. Pro Finlandia-medaljen och är Riddare av Franska Hederslegionen.

www.susannamalkki.com

Tabea Zimmermann

Till skillnad från många kolleger började Tabea Zimmermann direkt spela altviolin istället för violin då hon tre år gammal började syssla med musik. På detta sätt kunde hon bilda en kammarensemble tillsammans med sina syskon som spelade violin och cello. Då Zimmermann var 11 år väckte hennes förmåga att snabbt läsa noter uppmärksamhet i statens ungdomsorkester. ”I praktiken var jag född till kammarmusiker”, har hon erinrat sig. ”Fyra år gammal spelade jag satser ur Kunst der Fuge i min första stråkkvartett.” År 2002 grundade hon Arcanto Quartett tillsammans med violinisterna Antje Weithaas och Daniel Sepec samt cellist Jean-Guihen Queyras.

Tabea Zimmermann har ofta uppträtt som solist med bland annat Berlins filharmoniker, Leipzig Gewandhaus och BBC:s filharmoniker. Hon har samarbetat med sådana legendariska dirigenter som Kurt Masur och Nikolaus Harnoncourt. Helsingfors stadsorkester gästade hon senast år 2018. Då uppträdde hon som solist i Paul Hindemiths Der Schwanendreher.

Zimmermann är aktiv på den moderna musiks fält och bland annat György Ligeti, Heinz Holliger och Wolfgang Rihm har skrivit verk åt henne. Vid sidan om en aktiv karriär som solist och kammarmusiker har Zimmermann i redan 35 års tid arbetat som pedagog. Under de senaste 20 åren har hon innehaft en professur vid Hanns Eisler-akademin i Berlin. ”En karriär borde aldrig växa fram snabbare än ens inre utveckling”, har hon sagt. ”Det tar tid för klangliga och dynamiska nyanser att utvecklas. Det här handlar inte om endast handens muskler eller teknik. Man måste utveckla också sin fantasiförmåga.”

År 2020 tilldelades Zimmermann Ernst von Siemens -priset. Tidigare pristagare har varit bland annat Leonard Bernstein, Luciano Berio, György Kurtág och Herbert von Karajan. Zimmermanns instrument är en modern altviolin av Étienne Vatelot. Hon fick den år 1983 då hon vann första pris i Maurice Vieux- tävlingen i Paris.

Jean Sibelius: Tapiola op. 112

”Vill Ni komponera en symfonisk dikt åt mig? Uruppförandet skulle vara nästa november. Symphony Society erbjuder Er 400 dollar för verkets tre första framföranden.”

Så här inleddes ett telegram som Jean Sibelius (1865-1957) i januari år 1926 fick i sin hand. Avsändare var den amerikanska dirigenten Walter Damrosch. Sibelius tog emot beställningen och under de kommande månaderna arbetade han på sitt nya verk. En del av skisserna gjordes i Rom, andra i Berlin. I initialskedet planerade Sibelius att låta verket heta antingen The Wood eller The Forest. Den slutliga titeln blev Tapiola. Eftersom Tapio, skogens gud i Kalevala-mytologin, var okänd för den internationella publiken lade Sibelius en förklarande dikt med i partituret: "Nordens dystra skogar breder ut sig, / gamla, hemlighetsfulla, i yra drömmar. / Djupt i skogen bor skogsguden /och skogens andar driver sitt hemliga spel, dolda i mörkret.”

Tapiola uruppfördes i New York den 26.12.1926. Mottagandet var förvirrat och rentav avvisande. Det första finländska framförandet i Helsingfors i april 1927 under ledning av Robert Kajanus blev däremot en stor succé. De inhemska kritikerna tyckte sig höra i musiken såväl skogstroll som örnens flykt, såväl vättar som den ensamma ödemarksvandrarens ångest. Det var inte många som omedelbart noterade hur tekniskt radikal Tapiola var som komposition. Verket bygger på ett ständigt men omärkligt varierande av det korta motiv som hörs genast i början. Harmoniken är ofta dissonant. Allting sker hypnotiskt långsamt och formlösningen trotsar alla färdiga analytiska modeller. 

Tapiola kunde ha inneburit en verkningsfull start för en ny, modernistisk period i Sibelius produktion. Men Tapiola blev istället tonsättarens sista stora verk och en slutpunkt. Den åttonde symfonin såg aldrig dagens ljus och Sibelius drog sig tillbaka till det som kallas för Ainolas tystnad. Tapiolas avslutande takter tycks – i efterklokhetens ljus – uttrycka avsked och resignation. 

Béla Bartók: Altviolinkonsert

Hösten 1940 flyttade ungraren Béla Bartók (1881-1945) till Förenta Staterna för att vara borta från världskriget i Europa. Bartók trivdes illa i sitt nya hemland där man inte kände till hans musik så värst bra. Allt förändrades då dirigent Sergej Koussevitsky beställde verket Konsert för orkester. Uruppförandet i december 1944 blev en enorm framgång och Bartók fick mängder av kompositionsbeställningar. Den skotska altviolinisten William Primrose beställde en altviolinkonsert. Bartók, vars hälsa börjat försämras, inledde kompositionsarbetet sommaren 1945. I september meddelade han Primrose att verket var långt färdigt. Då han avled ett par veckor senare visade det sig att det enda som existerade var ett antal skisser. Bartóks elev Tibor Serly utgick från dem för att skapa en version av verket som uruppfördes år 1949. Senare har Bartóks son Peter i samarbete med altviolinist Paul Neubauer gjort en annan konsertversion. Samtidigt har Peter offentliggjort alla sin fars skisser så att vem som helst kan studera dem.

Eftersom tonsättaren avled mitt i kompositionsarbetet förblir flera detaljer i partituret för evigt oklara. Vi vet att verket skulle få en rätt kort speltid och innehålla bland annat ett allvarligt allegro och en final som skulle starta i tempot allegretto men fortsätta som ett allegro molto. Orkestersammansättningen skulle inte vara så stor. Solopartiet skulle vara virtuost format. Varje sats skulle öppna med samma introduktion, alltid spelad av solisten. I finalen har man funnit ett par takter ur den skotska melodin Gin a Body Meet a Body Colmin' Thro' the Rye. Troligen var detta Bartóks sätt att hänvisa till att Primrose hade en skotsk bakgrund.

Tabea Zimmermann har flera gånger framfört Bartóks altviolinkonsert i Serlys version. Men även hon har bestämt sig för att studera tonsättarens egna skisser och har på basen av dem skapat en egen edition. Dess mål har varit att respektera tonsättarens ”sista vilja”. I praktiken innebär det att Zimmermann bland annat har tagit bort alla Serlys tillägg och rättelser.

Pjotr Tjajkovskij: Symfoni nr 4 f-moll opus 36

Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) började arbeta på sin fjärde symfoni våren 1877. Verket fullbordades i slutet av året och uruppfördes i Moskva i februari år 1878 under ledning av Nikolaj Rubinstein. Den självkritiske Tjajkovskij undrade efteråt: ”Kommer symfonin att fortsätta att leva långt efter att dess skapare lämnat detta liv - eller kommer den genast att falla i glömska?”

Symfonin föll inte i glömska, den är fortfarande ett av tonsättarens mest framförda verk. Musikens innehåll har tolkats på flera olika sätt. I ett brev till Nadezjda von Meck, som verket är tillägnat, beskrev Tjajkovskij i detalj symfonins hemliga program. Den inledande, i fortsättningen ofta återkommande fanfaren är ”den ödesdigra makt som hindrar oss alla från att finna lyckan”; den andra satsen skildrar ”den melankoli som kommer om kvällen då man sitter ensam med en bok”; den tredje satsen innehåller ”nyckfulla infall efter att man druckit litet vin”; finalen skildrar ”glädjen man finner i andra människors sällskap” – och så vidare.

Man har antagit att den ödesdigra makt som Tjajkovskij skrev om hänvisar till hans homosexualitet. Det går också att finna speciella betydelser i det faktum att vissa teman har ett samband med den aria i Georges Bizets opera Carmen i vilken Carmen ser spelkorten spå död. I vilket fall som helst kan symfonin uppfattas som ett typiskt romantiskt verk vars dominerande idé är att den går från mörker mot ljus. Denna idé medgav Tjajkovskij öppet att han hade lånat från Beethovens femte symfoni.

I f-mollsymfonins första sats (Andante sostenuto – Allegro con anima) växlar dramatiska och drömska stämningar. Den andra satsen (Andantino in modo di canzona) är en lyrisk stämningsbild. Den tredje satsen är ett koloristiskt orkestrerat scherzo. Den snabba finalens (Allegro con fuoco) huvudtema är en variant av den ryska folkmelodin En björk stod på åkern. Ödesfanfaren gör en överraskande återkomst, men symfonin avslutas trots det med en glädjefylld höjdpunkt i dur.