Gustav Mahler: Symfoni nr 2 ”Uppståndelsesymfonin”
Gustav Mahler (1860–1911) var en av musikhistoriens sista stora högromantiska tonsättare. Han breddade symfoniformens möjligheter så mycket det gick, enligt vissa rentav alltför mycket. Mahler förnyade dock inte symfoniformen alldeles ensam eller ur tomma intet. Han utgick från Anton Bruckners arv, men gjorde sina symfonier större och tänjde ut musikens inre spänning. Romantikens slutskede var en god tid för musik i mammutformat, men det var endast Mahler som lyckades skapade jättar som trotsat historiens växlingar och blivit bestående monument. De stora symfonier som skrevs av exempelvis Havergal Brian (1876–1972) och Jean Louis Nicodé (1853–1919) är helt bortglömda.
Med sin speltid på en timme är Mahlers första symfoni ”Titan” (1889) ännu ett normalt verk. Men redan i den andra symfonin (1887–1894) erövrar tonsättaren nya kontinenter vad gäller inte bara speltid utan också framförandeapparat och känsloskala. I uruppförandet deltog hela 42 blåsare samt orgel och perkussion, en stor stråkbesättning, en blandad kör och två sångsolister. Med sin andra symfoni skapade Mahler en motsvarighet till Beethovens 70 år tidigare skrivna nionde symfoni, ett verk som få hade vågat utmana. Mahler ställde sig avvisande till program och verktitlar. Symfonin har dock fått den etablerade titeln Uppståndelsesymfonin.
Arbetet på verket tog över sex år i anspråk. Under de åren förlorade Mahler sina föräldrar och systrar. Han måste också reparera sin självkänsla då den första symfonin fick ett katastrofalt mottagande. Den andra symfonins satser skrevs ursprungligen som separata verk och Mahler kallade verket för en symfoni först då alla satser utom den sista var färdiga. Satsernas summa blev som en spegling av symfonins besvärliga tillkomsthistoria: en kamp vars slut rättfärdigar allt lidande. Musiken går från dödens port till det eviga livet, från en sorgmarsch till en uppståndelse.
Den första satsen Allegro maestoso skrevs som en självständig symfonisk dikt med titeln Todtenfeier (begravningsriter). En ytterst mörk, illavarslande klagosång uttrycker livets stormar och dödens oundviklighet. Då Mahler lät Todtenfeier bli symfonins första sats önskade han att den skall följas av en fem minuter lång paus, som för att ge lyssnaren möjlighet att renas före nästa sats börjar. I moderna framföranden respekteras denna paus sällan. Den andra satsen Andante moderato är en lättsam bonddans och utgör en solig kontrast till sorgmarschen.
De två följande satserna bygger på den av Mahler högt skattade folkdiktsamlingen Des Knaben Wunderhorn (Pojkens underbara horn) ur vilken han tonsatte sådär 20 texter. Symfonins tredje sats, ett flödande scherzo, är en orkestral version av den samtidigt skrivna sången Antonius av Padua predikar för fiskarna. Även den tredje satsen Urlicht (det första ljuset) skrevs från början för sångröst och piano.
Under arbetet på finalen gästade döden än en gång Mahlers närkrets. Han förlorade Hans von Bülow (1810–1894), en god vän som kallats för historiens första yrkesdirigent. Mahler blev djupt chockad och frågor kring livet efter detta, evigheten och gudom blev så akuta att han ville att symfonin skulle ge svar och tröst. Finalen består tydligt av två delar. Den första vidareutvecklar och erinrar sig teman vi hört tidigare, på samma sätt som ett helt liv kan ges i repris i en filmsekvens. Också nya teman dyker upp. Mot slutet sjunger kören och solisterna Friedrich Gottfried Klopstocks dikt om det eviga livet. Där Urlicht-arian presenterade små ljusglimtar mitt i allt det dystra bryter finalens enorma slutstegring en gång för alla livets och dödens bojor. Musiken badar i ett förklarat, universellt ljus.
Mireille Lebel
Mezzosopran Mireille Lebel är en kanadensisk konsert- och operasångerska. Hon sjunger operaroller skrivna för lyrisk mezzo, och som konsertsolist är hon uppskattad för sina tolkningar av Vivaldi och Bach. Hon framför regelbundet verk av Helsingfors stadsorkesters nuvarande residenstonsättare Samy Moussa. Hon samarbetar frekvent med dirigenterna Jonathan Darlington, Christoph Eschenbach, Bernard Labadie, Jacques Lacombe, Joana Mallwitz, Yannick Nezet-Seguin och Hervé Niquet.
Lebel bor i Berlin. Hon slog sig ner där som frilans efter att ha avslutat en femårig period i Erfurts teaters ensemble; det var anställningen i Erfurt som förde henne till Tyskland. Efter flytten till Berlin har Lebel uppträtt i Europa och Nordamerika, på bland annat Basels teater, Prags nationalteater, Opera Atelier i Toronto samt operorna i Metz, Nancy, Nizza och Vancouver. Hon har uppträtt på festivalerna i Aix-en-Provence och Schleswig-Holstein samt på SWR-musikfestivalen i Schwetzingen. Dessutom har hon gästat den kanadensiska kammarmusikorkestern Les Violons du Roy, den tjeckiska barockorkestern Collegium 1704 och amerikanska Houstons symfoniorkester.
År 2023 gjorde Lebel titelrollen i Francesca Caccinis opera Alcina på Bostons festival för gammal musik och blev hyllad i den klassiska musikens nätpublikation Bachtrack. Lebel tackades för ett imponerande sceniskt arbete och en smidig, praktfull stämma.
Lebel har vuxit upp i Vancouver. Hon är utexaminerad från Torontos universitet (kandidat i musik) och Montreals universitet (magister i musik).
Helena Juntunen
Sopran Helena Juntunen (f. 1976) har i över tjugo års tid uppträtt som solist med betydande orkestrar och som operasångerska. Utanför Finland har hon sjungit i det övriga Skandinavien, inklusive Island, samt i Förenta Staterna, Kanada, Japan och Central-Europa. Juntunen har samarbetat med flera kända dirigenter, bland annat Vladimir Ashkenazy, Colin Davies, Mikko Franck, Daniel Harding, René Jacobs, Esa-Pekka Salonen, Jukka-Pekka Saraste, Leif Segerstam, John Storgårds och Osmo Vänskä.
Juntunen har uppträtt på operaestraderna i bland annat Aix-en-Provence, Bryssel, Connecticut, Dresden, Geneve, Genua, Ilmajoki, Nyslott, Strasbourg och Wien. Sedan år 1999 gästar hon regelbundet Finlands nationalopera. Hon uppträdde där senast vintern 2023–2024 som Rosalinde i Johann Strauss operett Läderlappen. I februari 2025 sjöng hon titelrollen i Wuppertals operas produktion av Richard Strauss Salome. Strauss stod på programmet i även augusti 2024 då Juntunen sjöng sångcykeln Vier letzte Lieder tillsammans med Seouls filharmoniker. Förra gången Juntunen uppträdde med Helsingfors stadsorkester var våren 2024 då hon var en av solisterna i Gustav Mahlers De tusendes symfoni.
Juntunen, som haft teater som hobby, inledde sina sångstudier 15 år gammal vid Uleåborgs konservatorium. Hennes lärare var Airi Tokola. Juntunen har tilldelats första pris i Timo Mustakallio-tävlingen, Tammerfors Operas Grand Prix-tävling och Villmanstrands sångtävling. Hon utexamineras till magister i musik från Konstuniversitetets Sibelius-Akademi där hon studerade under ledning av Anita Välkki.
Hösten 2023 publicerade Juntunen Joskus liikaa, aina liian vähän, en självbiografisk bok hon gjort i samarbete med författaren Petri Tamminen. Bokens nakna skildring av operavärldens mindre trevliga sidor väckte en hel del uppmärksamhet.
Musikhusets kör
Musikhusets kör är en symfonikör bestående av ca 130 sångare. Kören övar och konserterar i Musikhuset i Helsingfors och idkar ett frekvent samarbete med Musikhusets huvudaktörer Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester och Konstuniversitetets Sibelius-Akademi. Kören är grundad år 2011. Sedan år 2017 är körens konstnärliga ledare professor i kördirigering, dirigent Nils Schweckendiek.
Musikhusets körs repertoar består av symfoniska kör- och orkesterverk samt a cappella-verk för stor kör. Kören uppträder flera gånger i året i Musikhusets konsertsal. Den uppträder dessutom på betydande inhemska musikfestspel samt utomlands.
Hösten 2023 konserterade kören i Paris i samarbete med Le Choeur de l’Orchestre de Paris och sommaren 2024 i Cambridge på inbjudan av Cambridge University Symphony Chorus. Under ledning av John Storgårds har kören och Helsingfors stadsorkester spelat in Einojuhani Rautavaaras Balada och delar ur operan Rasputin. Tillsammans med Nicholas Collon och Radions symfoniorkester har kören spelat in Edward Elgars The Dream of Gerontius.
Jukka-Pekka Saraste
Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.
Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”
Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.
Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.
För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.
www.jukkapekkasaraste.com
