John Williams har skapat sin musikaliska identitet i fjärran galaxer där man för stjärnornas krig. Men han är en flitig tonsättare av även konsertmusik.
John Williams älskar altviolinens mörka klang och tycker att man alldeles för sällan får höra den som ett soloinstrument. Han har dragit sitt strå till stacken med att skriva en altviolinkonsert. Verkets andra sats är ett ”familjegräl”: inom ramarna för en duett reder altviolinen och pukor ut sitt förhållande.
Dmitrijs Sjostakovitjs sjunde och åttonde symfonier var stora, krigiska och heroiska. Den nionde förväntades bli ännu större och ännu mera krigisk. Men det verk som fullbordades i augusti 1945 var överraskande nog – och till vissas besvikelse – kort, lättsamt och humoristiskt. Tonsättaren själv reflekterade: ”Musikerna kommer att älska att få spela det och kritikerna kommer att få mycket ut av att få kritisera det.”
Konsertens längd ca. en timme, ingen paus.
Leonard Bernstein: Candide, uvertyr
Leonard Bernstein (1918–1990) var en av det förra århundradets största dirigenter, en skicklig pianist och en älskad ledare av musikprogram på TV. Han var naturligtvis även tonsättare, något man fortfarande lätt glömmer bort. Trots att Bernstein skrev flera ”seriösa” verk, bland annat tre symfonier och en violinkonsert, var och förblir han stämplad som en underhållningstonsättare. Kritikernas mottagande speglar attityderna efter andra världskriget. En konst som betonade förnuft och logik brädade den musikstil Bernstein favoriserade. Han var ute efter att nå lyssnarens själ, och inte via hjärnloberna.
Bernstein är bäst ihågkommen för musikalerna West Side Story (1957) och On the Town (1944) samt musiken till filmen Storstadshamn (1954) med Marlon Brando i huvudrollen. Broadway-operetten Candide (1956/1973/1989) bygger på Voltaires satir med samma namn. Operetten hade en besvärlig tillkomst och genomgick flera ansiktslyftningar. Den första uppsättningen var ett fiasko: medan exempelvis West Side Story visades 732 gånger och dessutom gick på turné drogs Candide tillbaka efter endast 73 föreställningar.
Uvertyren till Candide är en av de mest populära orkesteruvertyrerna. Bernstein ledde den första gången på New Yorks filharmonikers konsert i januari 1957 och redan inom ett par år hade den spelats av hundra orkestrar. Det är föga märkligt: den satiriska musiken uppdaterar en rossinisk scenkomik till något nytt och urbant på ett oemotståndligt medryckande sätt.
John Williams: Altviolinkonsert
John Williams (f. 1932) är en av de sista stora filmmusiktonsättarna vars musik utgår från Hollywoods guldålders ideal. Han är säkerligen också den mest framgångsrika av dem alla: han har tilldelats 76 Grammy-pris och 54 gånger varit nominerad för en Oscar varav han fem gånger tilldelats en. Williams torde vara mest känd för musiken till Stjärnornas krig-filmerna, Schindlers lista, Indiana Jones-filmerna och tre Harry Potter-filmer. Under sin sådär 70 år långa karriär har han skrivit musik till över 120 filmer och 25 TV-serier.
Williams konsertmusik domineras av ett senromantiskt tonspråk med tonala melodier och en harmonik som skall väcka emotioner. I solokonserterna använder han sig mera ohämmat av modernistiska rytmer och harmonier, men Hollywoods anda kommer igenom även här. Mest skönjbart är det i mustiga bleckklanger av ett slag som annars också är typiskt för amerikanska kompositioner.
Konserten för altviolin och orkester (2009) skrev för Cathy Basrak som uruppförde den under tonsättarens ledning på Boston Pops Orchestras konsert i maj 2009. Verket har tre satser. I den första satsen är solisten skygg och försiktig och låter ofta orkestern bestämma. Mot slutet kommer en solokadens som är meditativ, men med sina dubbelgrepp dock virtuost krävande. Den andra satsen leder till en upphetsad ordväxling, ett ”familjegräl” mellan altviolinen och pukan. Finalen landar så småningom i en frid som den första satsen endast antydde.
Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 9 Ess-dur
Det är ett stort mysterium vad Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975) på riktigt tänkte. I väst såg man honom som en kommunismens mellanhand vars primära jobb var att putsa rent husbondens med blod befläckade sköld, i Sovjetunionen var han en firad nationalhjälte. Allt förändrades då redaktör Solomon Volkov postumt publicerade Dmitrij Sjostakovitjs memoarer. I boken hävdar tonsättaren att han var emot Stalin så mycket det bara vara möjligt, närmast genom att dölja spydiga meddelanden mellan raderna. Autenticiteten i dylika uttalanden blev genast ifrågasatt och det går ännu inte att få klarhet i vad som är sanningen. Troligen kommer vi aldrig att göra det heller.
Hur som helst: vare sig Sjostakovitj ville det eller inte arbetade han som en del av ett propagandamaskineri. Krigsårens stora symfonier, sjuan (1941) och åttan (1943), stärkte stridsviljan och blev ryktbara och beundrade även i Förenta Staterna eftersom Sjostakovitj stod på de allierades sida. Det var tänkt att också den nionde symfonin (1945) skulle bli ett patriotiskt verk, men Sjostakovitj fattade ett annat beslut. I symfonin blomstrar humor och en rentav påtvingad munterhet. Även i de dystraste stunderna finns strimmor av ljus.
Tydliga allusioner till krigsmusik finns närmast i den första satsens marscher, i vilka man kan föreställa sig tennsoldater som klampar fram ackompanjerade av Haydnska lustigheter. Den andra satsen stillar stämningen med sorgmodiga solon medan den tredje satsen är ett kvickt och rörligt scherzo. Satserna fyra och fem är som natt och dag: en nattsvart sorgemusik följd av en ironisk dans med smak av undergång.
Caleb Young
Den amerikanska dirigenten Caleb Young har blivit välkänd för sina tolkningar av såväl amerikansk som europeisk musik. Han har undervisats i orkesterdirigering av Jukka-Pekka Saraste, Hannu Lintu och Esa-Pekka Salonen och samarbetar regelbundet med Gustavo Dudamel och John Williams.
Under denna säsong debuterar Young med Hallé-orkestern i Manchester och leder musik av John Williams på Opera Norths orkesters konsert i Leeds. Han gästar Kansas City Symphony, Islands symfoniorkester och Fort Waynes filharmoniker. Då Young tidigare arbetade som Fort Waynes filharmonikers assisterande dirigent initierade han konsertserien Music & Mixology som hade som mål att nå en ung publik.
I Youngs repertoar finns europeiska klassiker samt amerikanska namn som Aaron Copland, Leonard Bernstein, Joan Tower och Carlos Simon. Under pandemin presenterade han klassisk musik för en bred publik i eget radioprogram på National Public Radio. Young studerade orkesterdirigering vid Jacobs School of Music vid Indianas universitet under ledning av David Effron, Arthur Fagen och John Ratledge.
Antoine Tamestit
Fransmannen Antoine Tamestit (f. 1979) har som musiker omdefinierat vad det betyder att vara en altviolinist i vår tid. Han har uruppfört centrala verk av Jörg Widmann, Thierry Escaich. Bruno Mantovani och Olga Neuwirth. Han finner det viktigt att framföra vår tids musik så att altviolinrepertoaren kan hållas levande och ständigt utvecklas.
Under denna säsong uppträder Tamestit som solist med Londons symfoniorkester, Chicagos symfoniorkester, Concertgebouw-orkestern i Amsterdam, Orchestre de la Suisse Romande i Geneve, Clevelands orkester och Gewandhaus-orkestern i Leipzig.
Tamestit konserterade i över tio års tid runtom Europa som en del av Trio Zimmermann som han grundade tillsammans med violinist Frank Peter Zimmermann och cellist Christian Poltéra. Som kammarmusiker har han uppträtt med även bl.a. Emmanuel Ax, Martin Fröst, Leonidas Kavakos och Yo-Yo Ma.
Den i Paris födda Tamestit har blivit undervisad av Jean Sulem, Jesse Levine och Tabea Zimmermann. År 2022 belönades han med Hanaus stads Hindemith-pris för sitt arbete för ny musik. Tamestit arbetar som lärare vid Kronbergs akademi nära Frankfurt. Han har tidigare haft professurer vid Kölns musikhögskola och Paris konservatorium.
Tamestits instrument är Antonio Stradivarius allra första altviolin, byggd år 1672.
