Orkesterkriget inleds

År 1911 hade Filharmoniska orkesterns stadsunderstöd dragits tillbaka i samband med den andra förtrycksperioden. Frågan om kommunalisering togs upp år 1912, men projektet gick i stöpet och det ekonomiska läget blev inte bättre. Helsingfors stad bestämde sig dock för att ge understöd åt ”en musikförening eller en privat aktör” som bestäms av musiknämnden.

Musiknämnden sidsteppade Kajanus: Georg Schnéevoigt tillsattes att leda en ny orkester, Helsingfors symfoniorkester. Kajanus blev inte ombedd att arbeta med den. Detta berodde dels på en allmän lynchstämning gentemot honom, dels på de konstanta stridigheterna mellan svekomaner och fennomaner. I bakgrunden spökade dessutom en resa Kajanus på eget bevåg gjort till Petersburg i avsikt att förbättra orkesterns ekonomi. I pressen uppfattades detta tilltag som ett tecken på fosterlandsfientlighet.

Det så kallade orkesterkriget i Helsingfors inleddes. Schnéevoigt kritiserade offentligt Kajanus orkester: ”- - av andra violinisterna kan bara en spela ens något så när, av altviolinisterna kan inte en enda spela”. Filharmoniska orkesterns musiker och anhängare stod dock på Kajanus sida, och för Schnéevoigt blev det en stor överraskning att så många vägrade hoppa över till hans orkester. Filharmoniska orkestern meddelade att den trots alla motgångar fortsätter sin verksamhet.

Musiknämnden fick kalla fötter och flera av dess medlemmar sade upp sig på grund av konflikterna. Samtidigt kritiserade allt flera finländska musikpersonligheter, bland annat Heino Kaski, Leevi Madetoja och Toivo Kuula, den behandling Kajanus utsatts för. Även Jean Sibelius ställde sig på Kajanus sida.

Filharmoniska orkestern fortsatte således sin verksamhet. Kajanus höll sig dock temporärt borta från sina dirigentuppgifter och anställde till vice dirigenter Toivo Kuula och Leevi Madetoja.

För att få bukt på den ekonomiska misären samlade orkestern hösten 1912 in pengar genom att arrangera ett stort lotteri. Som pris hade man bl.a. målningar och skulpturer av konstnärer som Gallen-Kallela, Halonen, Järnefelt, Stigell och Sailo.

Till sist bildade såväl Schnéevoigt som Kajanus sina egna symfoniorkestrar. Schnéevoigts orkesters musiker kom till största delen från utlandet. Kajanus orkester började kallas för Inhemska orkestern, Schnéevoigts för Helsingfors symfoniorkester.

Hösten 1912 fick orkesterkriget sina komiska drag då publiken hade att välja mellan två orkestrars program. Men orkestrarna tävlade sinsemellan med repertoarvalen: om den ena orkestern tog ett visst verk på programmet gjorde även den andra det. I en stad med en befolkning på 150 000 människor tedde sig situationen absurd. Man räknade med att den måste lösa sig på ett sätt eller ett annat. Så skedde dock inte.

Källa: Einari Marvia & Matti Vainio – Helsingin kaupunginorkesteri 1882–1982