Tuomo Matero

Jag minns ännu ögonblick från min provspelning år 2009 då jag i kammarmusikomgången spelade Dvořáks kvintett. Det var tidig vår. Jag och en annan sökande fick fortsätta provspela i orkestern i en månads tid: först den andra sökande, sedan jag. Efter två månader samlades juryn under en paus i en orkesterrepetition för att fatta ett beslut. Vilkendera av oss väljer man, eller väljer man någon alls? Under mötet vandrade jag nervöst fram och tillbaka på Finlandia-husets gård. Före repetitionen fortsatte meddelade man mig i  korridoren att det är jag som blivit vald. Under repetionerna spelade jag Griegs Morgonstämnings kontrabasstämma med tårarna rinnande nerför kinderna. 

I vår sektion har man alltid fått vara sig själv som musikpersonlighet.

Jag är hemma från Kajana. Kajanalands musikinstitut och Kaukametsä kammarorkester gav goda utgångspunkter för att syssla med musik. Jag brukar fortfarande då och då hoppa in i kammarorkesterns led. Mamma har sagt att hon inte hade tänkt sig att att jag skulle vara musikaliskt begåvad, men jag började gå på en musikklass i min storasysters fotspår. Jag spelade trumpet i ett år. Det blev ingenting av det och jag bytte till kontrabas. Det var kul, jag kände att jag gör framsteg. Och jag hade goda lärare: Timo Kakko och Jorma Lappalainen. 

Efter gymnasiet inledde jag studier vid Helsingfors yrkeshögskola Stadia under ledning av Jussi Javas och Juho Martikainen. Senare studerade jag vid Sibelius-Akademin på Panu Pärssinens klass. Redan som ung musikstuderande hade jag gig med Helsingfors stadsorkester. I vår sektion har man alltid fått vara sig själv som musikpersonlighet, och det tycker jag är värdefullt. Vår sektion består av starka personligheter som driver musiken framåt. Vi är ett bra gäng som det är kul att tillbringa kvällen med då konserten är över. 

För mig utgör konserten inför en publik den viktigaste delen av arbetet.

För mig utgör konserten inför en publik den viktigaste delen av arbetet. Jag får enormt mycket energi av det.  Om det beror på att man får uppträda för en publik eller på att man får spela bra musik  – eller båda två – vet jag inte. I konserter är det ibland som om musikerna och hela publiken tillsammans tar del av något intimt och förenande. Samtidigt är det som om man var i kontakt med hela universum. Jag skulle vilja beskriva det som att man upplever något heligt. 

Jag tycker om att spela Debussy, Ravel och Stravinsky. Min favorittonsättare är Ottorino Respighi. Om jag kunde det skulle jag en gång i veckan spela Roms pinjer, det är mitt hjärtas musik. Om jag ordnade en konsert skulle programmet bestå av Respighis tondikt Roms pinjer och Sibelius sjunde symfoni. Jag tröttnar aldrig på Sibelius symfonier. 

Ridning är till nytta också då man spelar. 

Mina hobbyn är sång och ridning. Jag hade en egen häst, en fin hannoveranare som hette Semjon det vill säga Simo, men han dog för ett par år sedan. Simo och jag brukade tävla i dressyr och banhoppning. Vi drömde om att syssla med också fälttävlan men det blev aldrig av. Numera rider jag en gång i veckan i en ridskola där hästarna är trevliga, välmående och pigga. 

Ridning är till nytta också då man spelar. Då man rör sig med en häst stiger grundkonditionen, och att rida utgör bra träning för mellankroppen. Kommunikationen mellan häst och ryttare motsvarar hur det är att spela med andra: man snappar ständigt upp och reagerar på vad den andra gör. Att rida, liksom att spela, handlar om att känna sin kropp och ha den under kontroll. Det är endast dimensionerna som är större. 

Om HSO var en häst skulle den vara en trogen springare. Tidigare har den varit rätt stel och långsam, men nu har den blivit mer och mer sensitiv och reaktiv. Vi i bassektionen har en stor roll i att vi aktivt följer med dirigentens "hjälparna" och bidrar till tempobehandlingen. Om basarna är långsamma och tunga är det svårt för de andra att hoppa med. Det är toppen att varje vecka spela världens bästa musik i Finlands bästa bassektion. Och så har vi ju Finlands bästa publik! 

Hannele Tavi