Form
Formen ger kompositionen en ram. Den är en slags rutt som kompositionen antas följa. Utgående från formen kan man se om tonsättaren utgår från rutten eller avviker från den. Tonsättaren ger alltså starka signaler med sitt bruk av former. Ett bra exempel är Tjajkovskijs sjätte symfoni. Mot förväntningarna är symfonins final inte den sista satsen utan den briljanta nästsista. Den sista satsen är inåtvänd och melankolisk. Det är som om Tjajkovskij ville skildra vad som sker bakom den slutna ridån efter den segervissa finalen.
Form under renässanssen
Renässansen hämtade sin inspiration från naturen. Musiken var antingen andlig (till exempel en mässa eller en motett) eller världslig (till exempel en chanson eller en madrigal). Musiken skulle följa en balanserad estetik och innehålla rena och till varandra passande harmonier. Musiken saknar stora intervall. Den melodiska rörelsen är rätt jämn, och då en stämma går uppåt skapas balans genom att en annan stämma går neråt.
Form under barocken
Under barocken föddes flera kompositionsformer, till exempel opera, preludium, fuga, partita, uvertyr, kantat, oratorium, passion, solokonsert, sonat och aria. Baletten utvecklades från hovdanser till en hel uppvisning. Under barocken hade musikverken namn som är bekanta också idag, men deras form hade ännu inte slagits fast. Exempelvis Händels (1685-1759) oratorium Messias öppnar med en sats som heter Symfoni. Idag skulle satsen kallas för en uvertyr.
Form under klassicismen
Under klassicismen var form a och o. Under vetenskapens tidsålder utvecklades även musikens teori. Symfonin, solokonserten och sonatformen fick sina nuvarande former. I melodierna hade huvud- och sidoteman sina egna formideal. En perfekt form ansågs vara samma sak som skönhet, ett ideal som syntes överallt under denna förnuftets epok.
Form under romantiken
De former som används i orkesterverk blir allt mera utvidgade och varierade. De symfoniska verkens speltid och sammansättning rentav fördubblas i jämförelse med klassicismen. Nya musikformer är exempelvis genomkomponerad, symfonisk dikt, lied samt miniatyrformer såsom bagatell, elegi, nocturne och impromptu.
Form under impressionismen
Impressionismen överger huvud- och sidoteman. Musiken bearbetas inte som under klassicismen och romantiken. Man överger symmetriska strukturer och reglerna för stämföring. Musiken är ofta baserad på korta fragment och motiv som upprepas.
Form under ekspressionismen
“Tänk er vilken återhållsamhet det kräver att uttrycka sig så kort. Varje blick kan utvidgas till en dikt, varje suck till en roman. Men att uttrycka en hel roman med en enda gest, glädje med en enda inandning - dylik komprimering stöter man på endast då det saknas samma mängd av självgodhet.” - Arnold Schönberg efter att ha hört Anton Weberns 6 Bagateller opus 9 (1913), ett verk som är 3 minuter och 30 sekunder långt.
Form under vår tids musik
Tonsättaren bestämmer själv vilken form han använder. Han kan använda sig av former som redan använts, medvetet strunta i dem eller omforma dem. Ett bruk av mycket fria element kräver dock ofta att formen är mycket strikt bestämd. Tekniken har utvidgat formtänkandet att gälla för även utrymmet. Exempelvis det håll ett visst ljud kommer ifrån eller det akustiska utrymme som verket avser att skapa kan utgöra en del av formen.