Från kladd till klartext

Historian unohtamat orkesterimusiikit (HUOM, på svenska Historiens förglömda orkestermusik) är ett projekt som har som mål att lyfta fram orkestermaterial som legat bortglömt i orkesterarkiven. Det hela låter simpelt: det är bara att plocka fram noterna och sätta musikerna att spela. Men det finns många  utmaningar förknippade med ett gammalt notmaterial.

Man brukar allmänt tänka att en komposition existerar i tre olika skepnader. Först finns det i den form som tonsättaren hör det i sitt huvud. Sedan skriver tonsättaren ner verket i notform, som ett manuskript. Till sist finns den klingande version som spelas från noterna. Tonsättarens notmanuskript - då man talar om orkesterverk talar man om ett partitur - kan sägas motsvara en konstruktionsritning för en byggnad. Ur partituret plockar man ut varje enskild musikers eget parti. Detta parti kallas för en stämma. I sin stämma ser flöjtisten endast det hen skall spela, och samma gäller för violinisten, och så vidare. Det är endast dirigenten som har framför sig partituret med hela orkesterns noter.

Förr i tiden skrevs noter enbart för hand. I brådskande fall, eller på grund av brist på resurser, använde sig dirigenten av tonsättarens originalmanuskript. Det kunde dessutom hända att det var tonsättaren själv som skrev ut musikernas stämmor natten före uruppförandet skulle äga rum. I lyckosamma fall skrev en kopist rent både partituret och stämmorna. Handskrivna noter är dock av en sämre kvalitet än noter som blivit först graverade och sedan tryckta i ett tryckeri.

De flesta av HUOM-projektets verk existerar som antingen ett av tonsättaren skrivet manuskript eller i form av ett av en kopist gjort notmaterial. Detta skapar utmaningar för såväl dirigenten som musikerna. Ett manuskript kan ibland ha karaktären av en otydlig skiss. Manuskriptet kan också ha gått igenom flera ändringsomgångar varvid notbilden är en djungel av anteckningar gjorda med olika bläck- eller färgpennor. Även i stämmorna kan man stöta på överstrykningar och inlägg som är kalligrafiskt intressanta men gör det svårt att förstå vad som avses och vad som egentligen skall spelas.

 

En bild säger mer än tusen ord - exempel på ovannämnda situationer

 

Ovan BILD O: en stämma skriven med bläck. I den sista noten (markerad med en röd låda) har något gått fel. Först har tonhöjden rättats till med en blyertspenna, sedan har en annan rättelse gjorts under takten. Notbilden i sig är vacker och för ögat angenäm. Framförallt yngre generationers musiker är dock så vana vid att läsa tryckta noter att de finner det svårt att läsa handskrivet material.

Under BILD 1: en arkivkopia av ett notmanuskript. Notstrecken avslöjar att kopian är av en dålig kvalitet. För att förhindra oklarheter är det bättre att göra en faksimilkopia i färg.

 

 

   

Ovan BILD 2 OCH 3: ändringar och mångtydiga anteckningar gjorda med bläckpenna

 Då noter skrivs rent utgår man oftast från partituret, om ett sådant finns. Partiturets innehåll överförs till ett notskrivningsprogram. Redan nu avslöjas möjliga inkonsekvenser i notbllden i form av exempelvis saknade angivelser för dynamik, frasering, etc. Tonsättaren kan ha haft bråttom och i tankarna ”tagit en genväg”. Den musikaliska kontexten får avgöra om man skall lägga till något som saknas eller låta bli. Alternativt är det något som bör tas bort. Om något tas bort kan det leda till diskussion på repetitionerna. Varför spelar första oboen legato medan den andra oboen spelar samma men inte legato? Om man gör ett tillägg i notbilden bör det anges på ett sådant sätt att dirigenten ser att det är gjort efteråt. Vid behov kan dirigenten be musikern att ignorera det som har lagts till.

BILD 4: tillägg i renskrivna noter: den punkterade bågen och markeringarna inom hakparenteserna säger åt dirigenten att det rör sig om senare gjorda tillägg.
 

BILD 5: musikmaterial som efteråt har skrivits in i partituret. För att bestämma om det skall användas eller inte krävs eftertanke.
 

 

Övriga utmaningar kan ha att göra med t.ex. tonarten. Tonsättaren skriver enligt en viss tonart men glömmer att ange tonartens förtecken. Detta kan ge upphov till underligt klingande harmonier och allmänt bryderi. Även notklaver kan blandas ihop eller glömmas bort. Detta är lätt hänt framförallt då tonsättaren inte har skrivit ut klaverna i början av varje sida. Musiken kan låta så konstig att repetitionen måste avbrytas för en palaver. 
   

BILD 6 och 7: dirigenten slår upp ett nytt uppslag men instrumentens namn, alla klaver samt förtecknen för tonarten saknas. Ett eget riskmoment utgörs av instrumentrader som plötsligt har bytt plats.

 Ibland finns det slarv i angivelser för spelsätt: fortsätter stråkarna att spela pizzicato trots att notbilden antyder att de ändå spelar med stråken? Det är bara att testa och dra slutsatser. Transponerande instrument utgör en helt egen problemkategori. Ett partitur kan vara skrivet i C varvid man omedelbart kan uppfatta hur alla instrument klingar i relation till varandra. I ett transponerat partitur är dock vissa instrument skrivna enligt sitt omfång. Ibland kan klarinetter i A, trumpeter i F eller engelska horn klinga rätt som stämmor betraktade, men då de spelar samtidigt med de andra instrumenten är något mycket hörbart på tok.

 

Ovan BILD 8: i framförallt valthornets stämmor finner man ofta anteckningar som berättar om ett verks framförandehistoria. Här kan vi se att kopist Kusti Aerila har renskrivit stämman den 18.10.1907 och att verket har framförts flera gånger under 1920-talet och en gång våren 1935.
 

Hur väl utbildad en tonsättare än är kan hen ibland glömma vissa elementära ting, exempelvis skriva något  som går utanför instrumentets omfång. Stämman kan innehålla även annat som är fullständigt omöjligt att spela. För att finna en fungerande lösning på problemet måste man noggrant analysera de omgivande takternas musikmaterial. 

Nedan BILD 9 och 10: kopistens öga har börjat vandra. En passage ur den första klarinettens stämma (till häger) har i misstag slunkit in i den andra klarinettens stämma (till vänster). Passagen är markerad med rött.

 

Då ett partitur är överfört till ett notskrivningsprogram kan man lyssna på hur musiken låter. På sätt och vis rör det sig om en ”korrekturgenomlyssning”. Moderna notskrivningsprogram kan simulera symfoniorkesterns instrument och framföra musiken på ett sådant sätt att det går att bilda sig en viss uppfattning om den. I detta skede är det viktigt att man litar på sina egna öron. Om verket är   harmoniskt traditionellt hör man omedelbart vilka noter som är fel och kan genast göra rättelser. I annat fall måste rättelserna göras under en repetition, och det är ett slöseri med orkesterns tid.

En not skriven med bläckpenna tenderar, framförallt i ett tillstånd av svepande inspiration, att sprida ut sig på notpappret. I praktiken kan den betyda flera olika toner. Då blir man tvungen att noggrant studera taktens harmoni för att avgöra vilken ton som är den korrekta. Den person som renskriver / editerar noter för överhuvudtaget en ständig inre dialog med notbilden. Målet är att lösa problemen på sådana sätt att de bäst motsvarar tonsättarens intentioner.

BILD 11: fet bläckskrift kan göra notbilden onödigt svårläslig. Framförallt hjälpstreck kan bli problematiska att tolka rätt, något som sker i detta exempel i vilket de inte alltid är på samma höjd (se markeringarna med rött).  

 

BILD 12 och 13:  Bild 12 visar den problematiska passagen i bild 11 efter att den har renskrivits på dator. I bild 13 har de två stämmorna separerats för att underlätta läsningen av dem. I samband med renskrivningen noterades att ett återställningstecken (markerad med en pil) saknades.

 

 

Det kan visa sig att det partitur och de stämmor som hittas i ett arkiv inte hör ihop. Detta kan ha flera orsaker, till exempel att en partiturgeneration har försvunnit, eller att stämmorna är skrivna vid en annan tidpunkt än partituret därför att tonsättaren senare ändrat åsikt om hurdant verket skall vara. Här måste man bestämma om det är partituret eller stämmorna som skall användas. Om partituret bevisligen eller med stor sannolikhet är skrivet av tonsättaren själv är det partituret som gäller. Man talar då om en s.k. Fassung letzter Hand vilket betyder att det rör sig om tonsättarens ”sista” tankar om hurdant hen önskar att verket skall vara.

Efter alla dessa utmaningar är notmaterialet sent omsider fixt och färdigt att användas. Orkestern kan nu spela verket från noter som ser ut som det sista exemplet.

BILD 14: första sidan av ett partiturmanuskript
BILD 15: samma manuskripts början renskrivet

 

 

 

Text: Jari Eskola
Översättning: Christian Holmqvist

BILDKÄLLOR

Bild 0, 6, 8: Helsingfors stadsorkesters notbibliotek
Bilder 1-3, 7, 14: Music Finland 
Bilder 4, 12-13: textförfattaren 
Bilder 5, 9-11 : Fennica Gehrman Oy 
Bild 15: Finlands musikarv rf