Anja Bihlmaier
Den tyska dirigenten Anja Bihlmaier (f. 1978) är nederländska Residentie Orkests chefdirigent. Från hösten 2020 till våren 2023 arbetade hon som Lahti Sinfonias första chefdirigent. I båda fallen krossade Bilhmaier glastak genom att vara den första kvinna som innehade dessa tjänster.
Under konsertsäsongen 2022-2023 debuterar Bilhmaier med bland annat Helsingfors stadsorkester, Oslo filharmoniker och Belgiska nationalorkestern. Hon för Residentie Orkest på en turné och återvänder till bekanta dirigentpodier i bland annat Tyskland, Storbritannien, Spanien och Sverige.
Bihlmaier är en stor operavän och har dirigerat opera i redan 15 års tid. I februari ledde hon i Tammerfors Richard Wagners Den flygande holländaren. Snart kommer hon att leda operauppsättningar på såväl Norges nationalopera som operafestspelen i Glyndebourne i Sussex, England.
Bihlmaier har surfing och cykling som sina hobbies och hon tycker överhuvudtaget om att röra sig i naturen. I Helsingfors har hon redan hunnit jogga runt Tölöviken för att beundra vyerna som omger Musikhuset och Finlandiahuset. Bilhlmaier berättar att hon tycker om att finländare är så äkta, tänkande och passionerade. ”Det här syns också i finländarnas inställning till musik och musicerande”, har hon konstaterat.
Bihlmaiers musikstudier inleddes vid konservatoriet i Freiburg och fortsatte vid Mozarteum i Salzburg.
https://anjabihlmaier.de/en/biography/
Anu Komsi
Anu Komsi (f. 1967) är en av de internationellt mest framgångsrika finländska sopranerna. Hon har uppträtt på otaliga operahus och festivaler inkluderande Frankrikes nationalopera, La Scala i Milano och festivalerna i Luzern och Salzburg. Som orkestersolist har Komsi uppträtt med bland annat Wiens, Berlins och New Yorks filharmoniker, Orchestre de Paris och BBC:s symfoniker.
Komsi har samarbetat med flera betydande dirigenter såsom Sakari Oramo, Esa-Pekka Salonen, Alan Gilbert, Peter Eötvös, Hannu Lintu, Andris Nelsons, Nicholas Collon, Santtu-Matias Rouvali och Dalia Stasevska.
Till höjdpunkterna under konsertsäsongen 2022-2023 hör gästspelen på Finlands Nationalopera i Kaija Saariahos Innonence och Mozarts Trollflöjten. Sommaren 2023 sjunger Komsi Nattens drottnings roll även på operafestspelen i Nyslott. Under säsongen framför hon dessutom Magnus Lindbergs verk Accused tillsammans med Gürzenich-orkestern i Köln, är solist i Kaija Saariahos Saarikoski-sångers brittiska premiär tillsammans med BBC:s symfoniker samt gästar Lettlands symfoniorkester.
Komsis repertoar går från tidig barock och bel canto till vår tids musik och jazz. I hennes repertoar finns nästan 80 operaroller och hon har uruppfört hundratals verk. Komsi har tilldelats flera pris och utmärkelser. År 2020 tilldelades hon av Finlands tonsättare r.f. Madetoja-priset för sina insatser för att befrämja ny finländsk musik. År 2021 belönade Svenska kulturfonden henne med Erik Bergman-priset.
https://anukomsi.fi/
Jukka Linkola: Tyrants don’t believe in love
Jukka Linkola (f. 1955) skapade sitt rykte som jazzpianist och en tonsättare av teater- och filmmusik som på ett naturligt sätt kombinerade konstmusik och ett svängigt uttryck. Under de senaste årtiondena har Linkola i allt högre grad trivts i den klassiska musikens sfär, Han har skrivit bland annat en symfoni, flera körkompositioner, 13 operor och 15 konserter. År 2013 uruppförde Helsingfors stadsorkester, John Storgårds och Iiro Rantala hans andra pianokonsert Serenades and the Cabaret Dances.
Tyrants don’t believe in love är ett verk beställt till Helsingfors stadsorkesters Helsinki Variations-serie. Tonsättarens inspirationskälla skall utgöras av en före år 1945 skriven finländsk komposition. Linkola tog fasta på Sången om korsspindeln (1898) av Jean Sibelius. Sången, som berättar om den tyranniske kung Kristian II som på 1500-talet härskade över Danmark, Sverige och Norge, har ibland tolkats som en kritik av förtrycksåren. ”Som liten var jag fascinerad av Korsspindelns färgvärld”, berättar Linkola, ”jag spelade den alltid då det bara var möjligt. Jag har inte direkt citerar stycket men vill att man med nöd och näppe skall lyckas identifiera det.”
Målet har inte varit att skapa en symfonisk helhet, och Linkola kallar det 15 minuter långa verket för en tondikt. ”Verket är resultatet av tankar om samhället. Från början hade jag tänkt skriva ett verk av ett helt annat slag. Sedan inleddes kriget i Ukraina och det gick under huden. Tankarna gick till min barndom. Min far tillbringade flera år vid fronten och många av mina syskon föddes under kriget. Jag har fått leva i en familj fylld av kärlek, men krigets skugga har varit närvarande. I mitt verk beskriver jag inte krigslarm utan en tyrann och hans kalla ögon som utesluter allting omkring sig. Som en motvikt finns två milda melodier, av vilka den andra spelas på nytt i slutet. Det är den som överlever då det onda tyglats.”
Toivo Kuula: Merenkylpijäneidot
Toivo Kuulas (1883–1918) liv fick ett dramatiskt slut i Viborg våren 1918 som en följd av ett skottintermezzo. Mördaren förblev oklar och ingen blev någonsin rättsligt dömd. Först år 2022 kunde redaktör Hannamari Vallila i sin podcast Sukuni murhamysteeri (Mordmysteriet i min släkt) presentera en trovärdig teori om den skyldiges identitet.
Tonsättaren var endast 34 år gammal och på höjden av en stigande ryktbarhet. Han hade hunnit skriva flera solo- och körsånger samt kammarmusik, även ett par verk i större dimensioner. Kuulas vän Leevi Madetoja kompletterade det ofullbordade verket Stabat mater för blandad kör och orkester. För en symfoni hade Kuula fått ner endast några takter.
Kuula var en passionerad nationalist som ville lyfta fram finskspråkig kultur. Han var inspirerad av folkmusik samt finskspråkig diktning. Eino Leinos dikter sporrade honom att skriva ett par av sina bästa verk, till exempel sångerna Tuijotin tulehen kauan och Virta venhettä vie.
Leinos diktsamling Helkavirsiä (Helkasånger i två delar; 1903 och 1916) var på sin tid en stor framgång. Den imiterade språket i Kalevala och berättade dystra och suggestiva historier om människans lott. Medan Kuula år 1909 vistades i Paris tonsatte han för sopran och piano dikten Merenkylpijäneidot (ung. Jungfrurna som badar i havet) ur samlingen Helkavirsiä I. Redan samma vinter gjorde han en version för sopran och orkester som uruppfördes under hans egen ledning i Uleåborg i december 1910. Solist var Alma Silventoinen som senare blev hans andra hustru.
Sången handlar om fågelfängare Lippo som får se tre vackra nymfer bada i havet. De fågelliknande varelserna har tagit av sig sin fjäderskrud då de gått för att bada. Lippo stjäl en av nymfernas fjädrar och kräver en kyss för att ge dem tillbaka. Han får sin kyss, men med ödesdigra följder.
Oskar Merikanto: Tre sånger
”Allt gammalt bort ur vägen! ’En ny generation tar över i Finlands konstlivs främsta led’ var nykomlingarnas devis. På deras första publikations pärm stoltserade en figur med en lyra som red på en stolt häst. Då de unga vildbasarnas grupp travade fram i full fart täckte dammet den röda stugan som stod där i lunden vid en liten sjö. Men tänk, tiden går. Så småningom började dammolnet försvinna, stugan vid den lilla sjön blev snart synlig igen. Och det har ju rentav hänt att en och annan av de nuvarande unga litet i smyg kastat en blick åt stugans håll. Kanske den ändå hade något charmigt över sig.”
Yrjö Suomalainens text från år 1949 handlar om Tulenkantajat-generationen och Oskar Merikanto (1868–1924). För den finländska konstens modernister var Merikantos musik gammalmodig och tråkig. Där den nya konsten måste vara utmanande, dissonant och experimentell var hans musik melodisk, enkel och lättbegriplig. Men som tiden visat har Merikanto förblivit ständigt populär medan flera finländska modernistiska kompositioner förblivit enbart kuriositeter.
I och för sig är Merikantos rykte fortfarande rätt endimensionellt. Han är känd enbart som tonsättare av solosånger trots att han skrev även tre operor, kantater och piano- och orgelkompositioner. Han var en betydande organist, arbetade som dirigent och publicerade recensioner.
Konsertens tre sånger är typiska representanter för Merikantos uttryck. Den romantiska Omenankukat (Äppelblommor; 1905) är skriven till en dikt av Eino Leino. Pai, pai, paitaressu (Sov, sov, liten parvel; 1887) till en dikt av Jooseppi Mustakallio klingar som en folkvisa – och många har också trott den vara en äkta sådan. Kun päivä paistaa (När solen lyser; 1897) till en dikt av Hilja Haahti flödar över av en naiv men entusiasmerande positivism.
Johannes Brahms: Symfoni nr 1 c-moll op. 68
Johannes Brahms (1833-1897) rykte fick ett enormt uppsving tack vare den artikel om den unga tonsättaren som Robert Schumann publicerade år 1853. Enligt Schumann kunde man vänta sig mycket av Brahms i egenskap av Beethovens traditions mantelbärare. För Brahms blev resultatet
psykologiskt förkrossande. Han upplevde att man börjat ställa alltför stora förväntningar på hans musik, vilket gjorde det mycket svårt för honom att skriva t.ex. en symfoni. Då han år 1855 började skriva en d-moll-symfoni övergav han snabbt projektet - materialet återanvände han i sin första pianokonsert.
Samtidigt hade Brahms börjat skissa på även en symfoni i c-moll. Detta verk fullbordades, dock först över 20 år senare. Arbetsprocessen hade försvårats av självkritik och vänners välmenande förfrågningar. Framförallt hade Brahms plågats av den kommande, obligatoriska jämförelsen med Beethovens musik. ”Ni kan inte föreställa er”, sade han en gång, ”hur det känns att höra en jättes steg bakom sig.”
Symfonin uruppfördes i Karlsruhe i november år 1876 under ledning av dirigent Otto Dessoff. Verket blev en stor succé. Till tonsättarens frustration började man dock snart tala om ”Beethovens tionde symfoni”, och jämförde finalens hymn-tema med Beethovens nias Ode till glädjen. Om sistnämnda samband sade Brahms vresigt: ”Det kan en åsna höra”.
Verket står förvisso i tydlig skuld till Beethoven, exempelvis resan från dyster moll till ljus dur erinrar om Ödessymfonin. Helheten är dock mycket personlig. Den första satsen öppnar med en dramatisk introduktion (Un poco sostenuto) som leder till ett sturm-und-drang-Allegro. Den andra satsen (Andante sostenuto) präglas av ömhet och skönhet. Den tredje satsen (Un poco allegretto e grazioso) är en lättsam dans. Finalen (Adagio-Allegro non troppo ma con brio) inleds i samma mörka tongångar som den första satsen, men kulminerar efter flera olika moment i en optimistisk coda.
