En visuell uvertyr - Jenni Toikka: Preludi Op. 28 nro 2  

Jenni Toikka

Preludi Op. 28 nro 2

videokonstverk, 8 min. 20 s.
16-millimetersfilm skannad till 2K
2021

Preludi Op. 28 nro 2 har fått sin titel efter en känd komposition av Chopin. I en enda lång tagning visas två personer som växelvis spelar piano och lyssnar på varandras spel. Musikstycket är båda gångerna Preludium Op. 28 nr 2. Då personerna byts ut förändras dock tolkningen. Samtidigt undersöks ur vems perspektiv musikstycket betraktas och framförs. Allt sker i ett oavbrutet tidsförlopp, något som understryks av att musiken är kontinuerlig och att tagningen saknar klipp. Men då kameran rör sig och personerna byter plats skapas nya tidsskikt. Musikern blir en lyssnare och lyssnaren blir en musiker.

Musikvalet hänvisar till En visuell uvertyr och till den klassiska musikens tradition av att ständigt återge och ge nya tolkningar av klassiker. Preludiet hänvisar dessutom till en central scen i Ingmar Bergmans film Höstsonaten (1978). I scenen spelar först dotter och sedan mor åt varandra Chopins preludium. Eftersom det rör sig om ett musikstycke som är bekant för båda två kan de sätta sig in varandras situationer då de lyssnar och betraktar den andras spel. En sådan situation lyfter fram frågor om växelverkan, samtidighet och sensorisk förmedling. Kan tittarens och lyssnarens roller förändras så att tittaren blir sedd och lyssnaren hörd? Går det att känna sina egna händer, sina egna fingrar på tangentbordet då man följer med den andras spel? Är det möjligt att en växelverkan kan drivas så långt att den som ser videoverket kan höra dess musik genom dess personers öron?