Spalding & Chase

Susanna Mälkki

Susanna Mälkki är en av sin generations internationellt mest respekterade dirigenter. Hon är Helsingfors stadsorkesters chefdirigent sedan år 2016 och Los Angeles filharmonikers första gästdirigent sedan år 2017. Hon samarbetar dessutom regelbundet med bland annat Berlins filharmoniker, Münchens filharmoniker, Bayerns radios symfoniorkester,  Concertgebouw-orkestern i Amsterdam och Londons symfoniorkester samt New Yorks filharmoniker och de övriga amerikanska ”Big 5” -orkestrarna. Hon dirigerar regelbundet vid de mest betydande internationella operahusen såsom La Scala, Metropolitan, Wiener Staatsoper och Paris opera. På inbjudan av Pierre Boulez var Mälkki 2006-2013  konstnärlig ledare för Ensemble Intercontemporain i Paris. Hon har lett uruppföranden av flera av vår tids viktigaste tonsättare.

Mälkki inledde sin musikerbana som cellist. Hon vann första pris i Åbo cellotävling år 1994 och arbetade i tre års tid som alternerande solocellist i Göteborgs symfoniorkester. Hon har tilldelats bl.a. Pro Finlandia-medaljen och är Riddare av Franska Hederslegionen.
www.susannamalkki.com

Claire Chase

Claire Chase bor i Brooklyn men är född i Kalifornien. Då hon var liten tog hennes föräldrar henne med till en symfonikonsert. Chase tyckte att orkestern såg ut som ett hav av pingviner. Mitt i allt det svartvita lyste något i guld: en flöjt. Chase pekade på den och sa: ”Det där. Det där vill jag.” Drömmen om en karriär i baseball ersattes med en karriär som flöjtist.

Chase är en artistisk och samhällelig aktivist vars meritlista ständigt måste uppdateras: hon är med i mängder av projekt som ofta leder till pris och utmärkelser. Hon har bl.a. varit konstnärlig ledare för Ensemble Evolution, ett projekt som sporrar unga begåvningar, och varit medlem av Projekt&-organisationen som arrangerar konstevenemang med en samhällelig poäng. Sedan år 2017 är hon professor i arbetsliv vid Harvard.

Chase har tilldelats MacArthur Fellow-titeln och Avery Fisher-priset år 2017. Det rör sig om några av musiklivets mest respekterade pris, och Chase är därmed i samma sällskap som bl.a. Yo-Yo Ma, Leila Josefowicz, Yefim Bronfman, Midori, Sarah Chang, Joshua Bell och Gil Shaham.

Chase är en oförtruten förkämpe för vår tids musik. År 2011 grundade hon ICE (International Contemporary Ensemble). Ensemblen startade med en minimal budget och är idag en världsomfattande organisation. År 2016 lämnade Chase sitt arbete som ICE:s verksamhetsledare för att fokusera på sin solokarriär.

Chase har uruppfört långt över hundra verk, inklusive Felipe Laras soloverk Meditation and Calligraphy. Den utgör en del av ett år 2014 inlett jätteprojekt, Density 2036, som om 16 år skall kulminera i en maratonkonsert i vilken Chase under ett dygn framför alla de verk hon beställt i 22 års tid. Evenemanget uppmärksammar hundraårsdagen av Edgard Varéses kultverk Density 21.5. Tills vidare har projektet gett upphov till redan över sex timmar musik.

Esperanza Spalding

Då Esperanza Spalding år 2011 tilldelades en Grammy som Årets nya artist och brädade de likaså nominerade Justin Bieber och Drake hade hon redan gett ut tre skivor, tre gånger uppträtt för  Barack Obama samt deltagit i en av Princes konsertturnéer. Av hennes tre Grammyn är det dock den första som är historisk: Spalding är den första jazzmusiker som vunnit priset som Årets nya artist. Sedermera, år 2013, har hon tilldelats prisen för bästa vokalalbum och bästa instrumentalarrangemang, och år 2020 för bästa vokalalbum.

Spalding föddes till en mor som var ensamförsörjare. Hon växte upp i Oregon, Portland. Då hon såg Yo-Yo Ma spela cello i TV-programmet Mister Rogers’ Neighborhood ville hon själv börja spela. Hon studerade violin på egenhand och gick fem år gammal med i den lokala orkestern. Hon spelade i den i tio års tid och blev dess konsertmästare. Förutom violin spelade hon oboe, klarinett och gitarr.

Under gymnasieåren grep Spalding för skojs skull tag i en kontrabas. En lärare gick förbi och visade hur man skall spela, och det räckte. Spalding började uppträda på blues-klubbar och spela i band. Hon slutförde sina gymnasiestudier med endast ett slutprov för att kunna satsa på kontrabas på heltid. Efter studier vid delstatens universitets musiklinje sökte hon till Berklee School of Music i Boston. Då hon utexaminerades 20 år gammal blev hon skolans yngsta lärare genom tiderna.

Sedan år 2006 har Spalding gett ut åtta album. Exposure (2017) gjorde hon från början till slut - all text, tonsättning och inspelning - på 77 timmar. Processen visades live på Facebook, och albumets alla 7777 tryckta exemplar såldes slut redan under livesändningen. Spalding är professor i arbetsliv vid Harvard sedan år 2017.

Följ Esparanza Spalding på Twitter: @EspeSpalding

Antonín Dvořák: Slaviska danser op. 46

Antonín Dvořák (1841–1904) blev sent omsider berömd då han på 1870-talet belönades i en kompositionstävling i Wien hela tre gånger. I juryn satt Johannes Brahms som föreslog att förläggaren Fritz Simrock skulle göra ett kontrakt med den tjeckiska tonsättaren. Simrock bekantade sig med Dvořáks Duetter från Moravien (1875) och såg möjligheter. Han beställde omedelbart något motsvarande: en musik som skulle vara underhållande, enkel och folklig men samtidigt ha en hög standard. Något i stil med Brahms Ungerska danser. 

De åtta slaviska danserna (op. 46, 1878) för piano fyrhändigt blev en enorm succé. Simrock och Dvořák befann sig på rätt plats i rätt tid: i Europa fanns ett stigande intresse för nationalism och olika former av nationell musik, och samtidigt hade amatörmusikernas skara blivit endast större och större i takt med att förlagsindustrin hade börjat växa. Men Simrock tänkte ännu längre framåt. För att verket skulle nå även proffs beställde han ett arrangemang av danserna för stor orkester. Denna version spreds snabbt i de internationella konsertsalarna. Detta inspirerade Dvořák att senare komponera en serie (op. 72) med åtta nya danser. De blev minst lika populära som de åtta första.

Trots titeln är danserna op. 46 egentligen inte slaviska, och de innehåller inte heller en enda genuin folkmelodi. På ett för tonsättaren typiskt sätt har originalmelodierna försvunnit ur sikte. Det enda som återstår är ett nationellt rus och rytmer som är tydligt baserade på dem man finner i sådana lokalt förekommande danser som furiant, polka och skočná. Sju av danserna går att lokalisera till - inte Östeuropa, men Dvořáks födelsetrakter i Böhmen. Dans nr 2 är en dumka, en dans som torde ha serbiska rötter.

Nro 1 C-duuri: Furiant (Presto)
Nro 2 e-molli: Dumka (Allegretto scherzando)
Nro 3 As-duuri: Polka (Poco allegro)
Nro 4 F-duuri: Sousedská (Tempo di menuetto)
Nro 5 A-duuri: Skočná (Allegro vivace)
Nro 6 D-duuri: Sousedská (Allegretto scherzando)
Nro 7 c-molli: Skočná (Allegro assai)
Nro 8 g-molli: Furiant (Presto)

Felipe Lara: Dubbelkonsert (uruppf.)

Felipe Lara (f. 1979) är född i Sorocaba i São Paulo i Brasilien. Han har skrivit musik för kammarensembler och symfoniorkester, men även för film och populärbruk; sistnämnda kan förklaras med en ungdom som rock- och jazzgitarrist. Lara tilldelades år 1999 ett stipendium för studier vid Berklee School of Music i Boston. Sedan år 2005 bor han i New York. Han arbetar bl.a. som assisterande professor vid Berklee och som gästande lärare vid Harvard. Viktiga lärare har varit bl.a. Louis Karchin och Tristan Murail. Han har fått handledning av till exempel Kaija Saariaho, Helmut Lachenmann och Wolfgang Rihm.

I flera av Laras kompositioner blir traditionella former behandlade på ett mer eller mindre nytt sätt.

I dubbelkonserten, som är skriven på gemensam beställning av Helsingfors stadsorkester och Los Angeles filharmoniker låter Lara solisterna - som är förstärkta - smälta samman till en enda. Solisterna, Claire Chase och Esperanza Spalding, har hjälpt till i olika skeden av kompositionsprocessen. Bland annat har de prövat ut otypiska spelsätt samt bearbetat och valt ut inspelningar. ”Detta”, berättar Lara, ”gynnar en kollaborerande, intim och synnerligen kreativ insats.”

”Mitt ultimata slutmål har varit att (om)tolka dubbelkonsertens genre och forma den till ett ur solisterna utgående verk som undersöker orala, improvisatoriska, litterära och elektroakustiska musiktraditioner. Detta tillvägagångssätt understryker den roll solisterna har som enastående tolkare av olika musikstilar - sång, jazz/experimentell och symfonisk musik - som har sina olika utgångspunkter. Solisterna inviteras att negociera mellan stilarnas otherness, strävanden och nyanser. Även människoröstens närvaro inom en instrumentalkonserts ramar är något ovanligt: jag använder mig av texter, ljud och läten på portugisiska. Dessa ur människoröstens och instrumentets simultanitet födda fonem, konsonanter och modulationer utgör på flera ställen grunden för verkets musikaliska grammatik. Framförandet inkluderar inte elektronik, men ett elektroakustiskt kompositionssätt har påverkat min kompositionsprocess på ett betydande sätt.”