Från nya världen

Nathalie Stutzmann

Före Nathalie Stutzmann började arbeta som dirigent var hon känd i operavärlden som alt. Hon slog igenom på 1980-talet, först då hon vann första pris i Bryssels sångtävling, sedan genom att specialisera sig på barockmusik och fransk och tysk lied. Hon har gett ut flera hyllade och belönade album och har tilldelats många franska hederstecken för sitt arbete för musik och kultur.

Under de senaste cirka tio åren har Stutzmann blivit känd som dirigent, en syssla som i och för sig intresserade henne redan under studietiden. Som sina första mentorer hade hon sådana dirigentgiganter som Jorma Panula, Seiji Ozawa och Simon Rattle. År 2009 grundade hon kammarorkestern Orfeo 55 och var dess konstnärliga ledare i tio års tid. År 2017 utnämndes hon till RTÉ National Symphony Orchestras första gästdirigent, nästa år till Kristiansands symfoniorkesters chefdirigent och år 2020 till Philadelphias orkesters första gästdirigent. Denna höst inleder Stutzmann sitt arbete som chefdirigent för Atlantas symfoniorkester.

Som orkesterdirigent är Stutzmann känd för att förmedla musik med hela sin kropp och själ. ”Inte ens de vackraste och bäst artikulerade ord kan göra Stutzmanns uppträdanden rättvisa”, har kritiker Jordan Owen ansett. ”På dirigentpodiet är hon som en rockstjärna. Med sina exakta men samtidigt stora och vilda gester tar hon fasta på de möjligheter som är dolda i varje not, drar fram musiken ur den tystnad som föregår den.”

”Det finns två typer av konstnärer”, har Stutzman skrivit. ”De som i hela sitt liv vill visa att det de gör är så svårt. Det finns en egen publik för dem. Och så finns de som använder sitt liv till att få publiken att tro att ingenting är svårt att göra. Jag hör till den senare kategorin. Det är troligen en form av galenskap. Kanske det inte är så spektakulärt, men jag föredrar att ha publiken att fokusera på det väsentliga i musiken… helt och fullt kasta sig in i musikens skönhet.”

Matthew Hunt

Matthew Hunt, ”en av de sex bästa klarinettisterna i världen” (The Arts Desk) är känd som en karismatisk artist som kan locka fram otroliga nyanser ur sitt instrument. Han arbetar som soloklarinettist i Deutsche Kammerphilharmonie Bremen och har uppträtt som solist tillsammans med bland annat Berlins filharmoniker, kammarorkestrarna i Amsterdam Concertgebouw, Chamber Orchestra of Europe och BBC:s symfoniker. Som kammarmusiker samarbetar han frekvent med flera finländska musiker, bland annat Pekka Kuusisto, Meta4-kvartetten och Iiro Rantala.

Max Bruchs dubbelkonsert kom Hunt i kontakt med redan som ung orkestermusik. Han minns hur han år 2001 första gången övade på den tillsammans med sin rumskamrat.”Bruch har en förunderlig melodisk begåvning”, säger Hunt. ”Jag älskar hans verk för den här sammansättningen, de har en stark känsloladdning. Han låter ofta de två instrumenten spela i unisono.”

Altviolinist Lilli Maijala lärde Hunt känna för över tio år sedan. De har ofta uppträtt tillsammans, till exempel i år i Ernen i Schweiz, Lewes i England och på Resonances-festivalen i Belgien. ”Det är härligt att spela med Lilli. Trots att vi har olika spelstil passar vi ihop. Till exempel Bruchs dubbelkonsert är rätt kammarmusikalisk för att vara en konsert, och det bästa med det är att man får föra en musikalisk dialog med en god vän.”

Hunt inledde sin musikerbana sex år gammal genom att sjunga i Lichfields katedralkör varje dag, i  två timmar. Han gjorde detta i sju års tid. Perioden har starkt präglat Hunts sätt att musicera.

”Då jag spelar hör jag i tankarna sång. Jag imiterar sångare, jag fraserar som en sångare. Det är fint att få uppträda i Helsingfors under ledning av en av världens största sångerskor, Nathalie Stutzmann. Och det är fint att få göra det med framförallt detta verk som är som skrivet för två låga kvinnliga stämmor.”

Lilli Maijala

Altviolinist Lilli Maijala har uppträtt som solist tillsammans med bland annat Tapiola Sinfonietta, Mellersta Österbottens kammarorkester, Lapplands kammarorkester, Helsingfors stadsorkester och Sinfonia Lahti. Hon uppträder regelbundet på såväl inhemska som utländska musikfestspel och festivaler. År 2013 uruppförde hon Lauri Kilpiös konsert tillsammans med Jyväskylä Sinfonia. Hon har spelat in Peteris Vasks altviolinkonsert och P. H. Nordgrens konsert för altviolin, kontrabas och kammarorkester. Max Bruchs dubbelkonsert spelar hon nu för första gången.

”Det förvånar mig att verket inte framförs oftare”, säger Maijala. ”Jag har tidigare hört endast delar ur det. Som helhet har det ibland kommit emot på examenskonserter med ett pianoackompanjemang. Det här är underligt eftersom det är en väldigt fin komposition, den enda helromantiska tyska konserten för altviolinen. Trots att verket är skrivet långt in i 1900-talet är musiken ogenerat romantisk.”

Klarinettist Matthew Hunt lärde Maijala känna redan år 2008. Numera hör de till en krets av vänner som brukar uppträder på samma festivaler. Hunt har rentav varit Maijalas dotters barnvakt.

”Det känns alltid bra att uppträda med Matthew. Vi har lätt att andas ihop. I Bruchs konsert är det viktigt att känna både den andra solisten och orkestern eftersom verket har sina drag av en opera. Där kan sägas finnas recitativ, arior och duetter. Man måste ge ut av sig själv åt flera olika håll.”

Den i Uleåborg födda Maijala är en ovanlig altviolinist i den mening att hon i praktiken alltid spelat endast altviolin. Hon har haft tävlingsframgångar i bland annat Nordiska altviolintävlingen och i den respekterade ARD-tävlingen i München. Hon är lektor vid Sibelius-Akademin och aktiv i Valo-kvartetten. Fram till år 2011 spelade hon i Helsingfors stadsorkester. Numera är Maijala och hennes familj bosatt i Amsterdam. 

Jean Sibelius: Cortége

Jean Sibelius (1865–1957) komponerade ibland småstycken för att fylla ut programmen på konserter han själv dirigerade. Han gick också ibland med på att skriva musik för speciella tillfällen. Typiska exempel är Scène pastorale (år 1920 omarbetad till Autrefois) som skrevs för att fira invigningen av Gösta Stenmans konstpalats, och Morceau romantique sur un motif de M. Jakob de Julin (1925) som skrevs för ett evenemang organiserat av Mannerheims Barnskyddsförbund.

Sibelius ambitioner var knappast höga då det gällde verk av detta slag, men det innebär inte att partituren vore kvalitativt mindre värda i jämförelse med till exempelvis hans stora symfoniska verk. Däremot är det sant att Sibelius ibland, på grund av brådska, slösade bort idéer som hade kunnat ge upphov till något konstnärligt ännu mera vägande.

År 1905 gick Kaarlo Bergbom, mångårig direktör för Suomalainen Teatteri (nuv. Suomen Kansallisteatteri, Finlands Nationalteater) i pension. I avskedskonserten på Nationalteatern den 30.4. fanns även två verk av Sibelius på programmet: solosången Höstkväll och, som uruppförande, det lilla orkesterstycket Cortége. Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester (nuv. HSO) dirigerades av Sibelius själv.

Cortége är en munter polonäs. Den ackompanjerade teaterns skådespelare då de skred över scenen, föreställande gestalter ur teaterns historias mest populära produktioner. Denna gång begrep Sibelius att ur partituret plocka ut de bästa bitarna och återanvända dem på ett ännu bättre sätt. Man kan höra material ur Cortége i såväl orkestersviten Scènes historiques II (1912) som i musiken till Shakespeares pjäs Stormen (1926).

Max Bruch: Dubbelkonsert e-moll för klarinett och altviolin op. 88 (1911)

Max Bruch (1838–1920) föddes till en musikvärld i vilken de stora namnen var Schumann, Berlioz, Mendelssohn och Chopin. Då Bruch dog var det Stravinsky och Schönberg som stod för det nyaste nya. Den klassisk-romantiska musiktradition Bruch hade trott på hade förintats. Hans musik var ohjälpligt efter sin tid och intresserade inte längre någon. Han skulle knappast ha blivit muntrare till sinnes av att få veta att hans omfattande produktion föll i glömska efter hans död. Bruch hade skrivit operor, orkestersviter, tre symfonier och flera på sin tid populära vokalkompositioner. Men det enda verk som stannat i repertoaren är den första violinkonserten (g-moll, op, 26).

Då Bruch fyllde 70 år meddelade han förbittrad att han upphör att skriva musik. Publiken och kritikerna ville ha den där gräsliga modernismen. Eftersom traditionella skönhetsvärden var bannlysta, var det bäst att som tonsättare gå i pension. Men ännu efter detta skrev Bruch några verk. En inspirationskälla visade sig bli sonen Max Felix som hade blivit en skickligt klarinettist. För honom skrev fadern skrev två verk: Åtta stycken för klarinett, altviolin och piano (op. 83, 1909) och dubbelkonserten för klarinett och altviolin (op. 88, 1911).

Konserten uruppfördes i Wilhelmshaven våren 1912. Solisterna var Max Felix och altviolinisten Willy Hess. Efter framförandet gjorde Bruch ett par ändringar i partituret. Den nya versionen uruppfördes i Berlin i december 1913. Samtiden reagerade på verket artigt men reserverat.

Dubbelkonsertens romantiskt-lyriska musik innehåller hänvisningar till skandinaviska folkmelodier. Verkets märklighet är att orkestersammansättningen växer sats för sats. I den första satsen ackompanjeras solisterna av en kammarorkester. I den andra satsen utökas orkestern med bland annat två trumpeter och ett engelskt horn. I finalen blir horngruppen större.

Antonín Dvořák: Symfoni nr 9 e-moll op. 95 ”Från Nya världen”

I september 1892 anlände Antonín Dvořák (1841–1904) med sin familj till Förenta staterna. Han hade tagit emot tjänsten som direktör för National Conservatory i New York. Dvořák gillade sitt arbete men led av hemlängtan och återvände till Europa våren 1895.

Perioden i Förenta staterna var produktiv och gav upphov till cellokonserten och F-durkvartetten, sonatinen och kantaten The American Flag. År 1893 fullbordades symfonin i e-moll som uruppfördes i New York i december samma år. I ett brev till sin förläggare berättade Dvořák: ”Enligt pressen har ingen annan tonsättare ännu varit med om en motsvarande succé. Bifallet var så enormt att jag måste stiga fram och ta emot applåderna som om jag varit någon kung.”

Dvořák hade bekantat sig med ursprungsbefolkningens och afroamerikanernas sånger och danser. På basen av dem, sade han entusiastisk, kunde man skapa en helt egen amerikansk konstmusik. I sin e-mollsymfoni ville Dvořák försöka fånga något av andan i ursprungsbefolkningens och afroamerikanernas musik. Han undvek direkta citat. Trots detta tror många att den långsamma satsens melodi är en äkta spiritual. I själva verket skrev Dvořáks elev William Arms Fisher en text till melodin, varefter den blev den populära sången Goin’ Home.

Man har också framkastat att vissa musikmotiv har att göra med händelser i H.W. Longfellows epos Hiawathas sång. Detta är möjligt, men det påverkar inte musikens etnografiska profil. För att citera Leonard Bernstein: symfonin om Nya världen skrevs av en tonsättare från Gamla världen som behärskade Gamla världens traditioner. Med andra ord är verket starkt rotat i den europeiska konstmusiken och i böhmiska tonlandskap. Därmed är det logiskt att då exempelvis Charles Ives och Florence Price använde verket som förebild i sina debutsymfonier (1902 och 1932) blev resultatet inte den egna amerikanska ton Dvořák talat om utan snarare Dvořák. Det var först senare båda tonsättarna kom på sina egna sätt att skriva en s.k. amerikansk orkestermusik.