Nuno Coelho
Nuno Coelho från Portugal har på kort tid etablerat sig som ett välkänt dirigentnamn. Han har uppträtt i konserthus från Argentina och Kina till Mexico och Japan, och gästar ständigt sådana europeiska orkestrar som Barcelonas symfoniker, Luxemburgs filharmoniker, Residentie Orkest i Haag, Hamburgs symfoniorkester och Bayerns radions symfoniorkester. Ikväll debuterar han med Helsingfors stadsorkester.
Coelho har starka meriter vad gäller musiktävlingar. Han har tilldelats första pris i Portugals radios dirigenttävling, fått Neeme Järvi-priset i samband med Menuhin-tävlingen i Gstaad, varit finalist i såväl Nestlés som Salzburgs tävlingar. År 2017 vann han första pris i den ryktbara Cadasqués-tävlingen. Tidigare vinnare i samma tävling har varit bland annat Pablo González och Gianandrea Noseda. Båda är välkända dirigentnamn även i Helsingfors.
Coelho hade egentligen inte för avsikt att bli dirigent. Hans familj var inte särdeles musikalisk och han började spela violin först då han var tio. Då han studerade violin i Bryssel måste han välja ett biämne. Eftersom han spelade i orkestrar upplevde han att han kunde ha nytta av att lära sig dirigentteknik. Han blev snabbt fascinerad av att dirigera och sökte sig till Johannes Schlaefls kurs vid Zürichs konstuniversitet.
Före sitt genombrott arbetade Coelho 2015-17 som Nederländernas filharmonikers assisterande dirigent. Han har även assisterat bland annat Gustavo Dudamel, Bernard Haitink, Andris Nelsons och Susanna Mälkki. Under denna konsertsäsong är Coelho en av Lissabons Gulbenkian-orkesters gästdirigenter.
Eric Lu
Eric Lu (f. 1997) är en av de senaste årens mest omtalade och kritikerrosade Chopin-pianister. Han föddes i Bedford, Massachusetts, till en kinesisk-taiwanesisk familj. Lu har gett recitaler jorden runt från São Paulo till Singapore. Han har uppträtt som solist med bland annat Detroits och Seattles symfoniker och på Stockholms, Los Angeles och BBC:s filharmonikers konserter. Hösten 2021 uppträdde han tillsammans med RSO i Musikhuset, förra veckan var han Tapiola Sinfoniettas solist i Esbo. Idag debuterar Lu med Helsingfors stadsorkester.
Lus internationella konsertkarriär startade på allvar då han år 2018 vann första pris i pianotävlingen i Leeds. Ingen amerikan hade segrat i tävlingen på nästan femtio år. I tävlingen framförde Lu bland annat Chopins andra sonat och fjärde ballad. Hans tekniska skicklighet och emotionella djup hade dock noterats redan tidigare. År 2015 hade han fått fjärde pris i Chopin-tävlingen i Warszawa; i tävlingens final framförde han samma verk som ikväll, e-mollkonserten. Före detta hade Lu vunnit första pris i Chopin-tävlingarna i både Moskva och Miami.
Chopins pianokonsert var ett av de första verk han någonsin hörde. ”Jag var helt paff”, har han senare berättat. ”Musiken var så berörande. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det är möjligt att skriva en musik som är så vacker och lidelsefull.”
Lu började spela piano då han var fem år gammal. Han visste redan tidigt att han vill bli en professionell musiker. Han inledde sina officiella studier vid New Englands konservatorium och fortsatte dem vid Curtis Institute of Music i Philadelphia under ledning av Jonathan Biss och
Robert McDonald. Han har undervisats av även Dang Thai Son, den första asiat som vann första pris i Chopin-tävlingen i Warszawa.
Antonín Dvořák: Othello, uvertyr
År 1891 skrev Antonín Dvořák (1841–1904) färdigt ett stort Requiem för orkester, solister och kör. Till skillnad från tonsättarna före honom hade han inte skrivit den till någons minne eller till någons begravning. Han var inte heller ute efter att komma till tals med sin egen dödlighet. Verket är berörande, men dock i första hand att uppfatta som ett slags studie. Den 50-årige Dvořák tar under lupp de kompositionsmetoder han hittills använt sig av, sitt eget liv, samt musikhistoriens andra stora själamässor.
Kort efter att Requiem fullbordats började Dvořák skriva en instrumental motsvarighet i form av tre orkesteruvertyrer som utgör sviten Naturen-Livet-Kärleken (1892). Om Requiem handlar om liv och död ur en andlig synvinkel handlar de tre uvertyrerna om det jordiska livet. Ursprungligen utgjorde verken en helhet men Dvořák publicerade dem senare som tre olika opus. Den första satsen (I naturen) skildrar ett ljuvt paradis och den andra (Karneval) en sorglös episod i människans lyckliga liv.
Svitens avslutande sats skildrar kärleken, men med pessimistiska förtecken. Dvořák tar upp en människosjäl som inte förmår uppskatta det liv det tilldelats, och inte heller förstår att se sådant som är vackert och gott. Tonsättaren var nära att låta verket heta antingen Tragisk uvertyr eller Eroica men valde slutligen Othello, efter William Shakespeares pjäs. Triangeldramat kretsar kring den onde Jago och kärleksparet Desdemona och Othello. Då pjäsen tar slut är endast Jago vid liv. I partiturets manuskript hittar man Dvořáks anteckningar: ”De kramar om varandra i tyst extas… En vredgad Othello försöker mörda henne… Hon säger en sista gång att hon är oskyldig… Hon dör utan ett ord… Den förtvivlade Othello ångrar sig; själens ångest släpper… Han ber en bön… Kysser henne en sista gång… Tänker på sitt förfärliga brott… Bestämmer sig för att ta sitt liv… och dör.”
Frédéric Chopin: Pianokonsert nr 1 e-moll op. 11
Polacken Frédéric Chopin (1810–1849) är ett exempel på en tonsättare var genialitet blomstrade i verk av det lilla formatet. Han skrev visserligen till exempel tre pianosonater, en pianotrio och en cellosonat. Som kompositioner är de dock inte lika karaktäristiska som balladerna, nocturnerna, polonäserna, etyderna, mazurkorna och de andra pianoverken som rör sig någonstans i gränstrakten mellan konsertmusik och salongsmusik. Chopin var med och näppe tjugo år gammal då han skrev sina mest omfattande verk, de två pianokonserterna. I Warszawa var Chopin känd som stadens och rentav hela Polens bästa pianist. Det var hög tid att sätta ribban litet högre. 1800-talets virtuoskult favoriserade musiker som för sig själva skrev möjligast slående verk. Chopin skrev sina pianokonserter så att han skulle kunna framföra dem även utomlands för att där kunna göra karriär.
Först fullbordades konserten i f-moll (op. 21) som Chopin uruppförde i Warszawa i mars år 1830. I oktober uruppfördes konserten i e-moll (op. 11). Eftersom det senare verket publicerades först fick det ordningsnumret ett istället för två.
Publiken i Warszawa tog emot e-mollkonserten med förtjusning. Ett par veckor senare framförde Chopin konserten i Paris. Även den franska publiken reagerade med entusiasm. Den inflytelserika kritikern François-Joseph Fétis skrev: ”Verket har spirituella melodier och är fantasifullt, och allt präglas av originalitet.” I jämförelse med Chopins senare produktion är verket dock även mycket traditionellt. Det är tillägnat den tyska pianist-tonsättaren Friedrich Kalkbrenner. Kalkbrenners solistiskt briljanta d-mollpianokonsert från år 1823 har fungerat som Chopins konserts förebild.
E-mollkonsertens omfattande första sats (Allegro maestoso) innehåller tre viktiga teman. Den andra satsen är en stämningsfull romans (Larghetto). I ett brev till en vän skrev Chopin: ”Satsen är stillsam och melankolisk, det är som om någon gick in i sitt inre och där fann lyckliga minnen. Satsen är ett slags drömmeri i månskenet om våren.” Konserten avslutas med ett lekfullt Rondo (Vivace).
Miroslav Srnka: Tak klid
Miroslav Srnka (f. 1975) torde vara den mest spelade av vår tids tjeckiska tonsättare. Hans kompositioner framförs av såväl ensembler specialiserade på modern musik - exempelvis Ensemble InterContemporain, Klangforum Wien och Ensemble Modern - som traditionella symfoniorkestrar. Srnka har tilldelats flera musikpris. Av dem är det mest betydande Ernst von Siemens-priset som han fick år 2009.
Srnka brukar inte kommentera sina verks innehåll eller skriva presentationer av dem. ”Om jag som tonsättare säger något om ett verk, styr jag verkets mottagande”, har han konstaterat. ”Det är som tonsättare Petr Bakla säger: jag gör verket intressantare än det är. Verkets titel är tonsättarens enda sätt att kommunicera med lyssnarna om han inte annars har något att göra med dem. Titeln måste vara nog.”
Tak klid (”Ta det lugnt”, 2005) uruppfördes på Hradec Královés filharmonikers konsert i Prag under ledning av Andreas Weiser. Verket är inspirerat av tonsättare Leoš Janáčeks brev till sin 38 år yngre musa Kamila Stösslová. I tio års tid skrev Janáček över 700 kärleksbrev. Stösslová sände honom mycket sällan svar. Då tonsättarens hustru Zdeňka fick veta vad som var på gång skrev Janáček till Stösslová:
”Kära Kamila! Ta det riktigt lugnt nu… Jag är till min karaktär en passionerad man som saknar en varm själ, emotioner, medkänsla. Ödet placerade dig på min stig - jag värnar om de tiderna och finner tröst i dem. Det är inte fel gjort. Eller gör detta mig till en ond människa? Döm mig, om du vill… mitt liv går vidare med ett ’leende’…. Du är långt borta från mig, men trots det den som står närmast mitt hjärta.”
Richard Strauss: Svit ur operan Rosenkavaljeren op. 59
Richard Strauss (1874–1949) testade tonalitetens gränser i sina genombrottsoperor Salome och Elektra. Deras moderna harmonier förblev dock engångsföreteelser. Då Strauss började skriva en komedi förlagd till ett påhittat förflutet övergav han modernismen till förmån för en mera populär stil. Rosenkavaljeren (1911) blev en av operahistoriens största framgångar. Publiken älskade verket och snart nynnade hela Europa på operans melodier. Endast i Dresden, där operan haft premiär, framfördes den rentav 50 gånger. Rosenkavaljeren var en pionjär vad gällde konsten att göra en opera till ett varumärke. Man skapade Rosenkavaljeren-tågförbindelser som förde publiken till slutsålda föreställningar. Under tågfärden kunde man röka Rosenkavaljeren-cigarrer och dricka Rosenkavaljeren-champagne.
Librettot är av Hugo von Hofmannsthal som Strauss frekvent samarbetade med. Operans händelser är förlagda till 1750-talets Wien. Octavian förför sin älskarinna Fältmarskalkinnan samtidigt som den unga Sophie försöker hålla den vulgäre baron Ochs på avstånd. Förklädnader och missförstånd leder till mängder av komplikationer men till sist får det unga paret varandra. Intrigen ackompanjeras av praktfulla wienervalser trots att wienervalsen inte uppfanns förrän cirka hundra år efter operans händelser.
År 1945 formades, med tillstånd av Strauss, en orkestersvit bestående av operans bästa nummer. De inledande fanfarerna kastar oss genast in i Octavians och Fältmarskalkinnans sovrum. Vilda valthorn och vällande höjdpunkter antyder vad som är på gång. Den för intrigen centrala silverrosen presenteras med kromatiskt glittrande ackord. I en emotionellt laddad scen möts Octavian och Sophie. Baron Ochs trampar in ur ett bleckbrus och börjar dansa sin favoritvals. Marskalkinnan och baronen inser att ungdomarna valt varandra och deras vemod skildras med strausska förhållningar och stegringar. Sviten avslutas i karnevalistiska tecken med ännu en vals.
