HSO & Djupsjöbacka

Aaron Copland: Fanfare for the Common Man

Aaron Copland (1900–1990) är känd som Förenta staternas officiella tonsättare. Sådana verk som baletterna Billy the Kid (1938), Rodeo (1942) och Appalachian Spring (1944, senare bättre känd som en orkestersvit) hade en ”amerikansk klang” som som sådan kom att användas av Hollywoods guldålders film- och TV-kompositörer. Orkesterverken Lincoln Portrait (1942) och Letter from Home (1944) gav Copland en position som den patriotiska musikens odisputerade mästare.

Coplands mest framförda verk är Fanfare for the Common Man (Fanfar för den vanliga människan, 1942). Det skrevs på beställning av dirigent Eugene Goossens och Cincinnatis symfoniorkester. Under första världskriget hade Goossens beställt uvertyrer till sina konserter och under andra världskriget gjorde han samma sak. Av de aderton krigstida uvertyrer han beställde är det endast Coplands Fanfare for the Common Man som har stannat i repertoaren. Fragment ur den pompösa fanfaren har klingat i otaliga krigsfilmer och i den amerikanska arméns rekryteringsvideon samt i samband med att USA:s president svär presidenteden.

 

Joan Tower: Fanfare for the Uncommon Woman nro 1

Joan Tower (f. 1938) är en av Förenta staternas mest betydande samtida tonsättare. Hon blev först känd som pianist i ensemblen Da Capo Chamber Players som hon på 1970-talet skrev sina första verk åt. På 1980-talet slog hon igenom med verket Sequoia. Det blev en sådan succé att hon kunde lämna Da Capo för att börja arbeta som tonsättare på heltid. År 1990 tilldelades hon Grawemeyer-priset för sitt orkesterstycke Silver Ladders.

Fanfare for the Uncommon Woman är en fortgående serie uvertyrer. Den första uvertyren skrevs år 1986, den sjätte och senaste år 2016. Seriens mest framförda verk är den första, som skrevs för Pittsburgs symfoniker. Det är förstås Aaron Coplands Fanfare for the Common Man som har utgjort Towers huvudsakliga inspirationskälla. Tower är dock inte så mycket intresserad av att skapa en patriotisk extas som av att hylla orädda kvinnor som söker sig ut på äventyr. Serien som helhet är tillägnad dirigent Marin Alsop.

 

Felix Mendelssohn: Nocturne för blåsinstrument

Felix Mendelssohn (1809–1847) var ett äkta barngeni. Han var brådmogen såpass tidigt att det är nästan omöjligt att skilja åt hans barndomstids kompositioner från dem han skrev som vuxen endast genom att lyssna på dem. Mendelssohn hörde tidsmässigt till romantikens epok men hans musik gjorde ett gammalmodigt intryck. Den var lärd och korrekt, den var objektiv. Mendelssohn tyckte bättre om barocken och ett tyskt ordningssinne än en känslostark individualism.

Under sin barndom reste Mendelssohn runt Europa tillsammans med sin far. År 1824 besökte Mendelssohns Doberan, en nordtysk stad belägen vid Östersjöns kust. I Doberan fanns - och finns alltjämt - Heiligendamm, det kontinentala Europas första kurbadort. Här använde adeln sin extratid till att bada i Östersjöns vågor och använda sina extrapengar till att spela på casinot och slå vad på travbanan. Även dans och levande musik hörde till programmet. Badortens orkesterensemble bestod troligen av musiker som hörde till den lokala hertig Fredrik Frans I hov. Det var för denna ensemble  den 15 år gamla Felix komponerade en Nocturne för blåsinstrument (1824). Carl Maria von Webers Preciosa-uvertyr har troligen utgjort en förebild.

Mendelssohn skattade sitt verk högt, och då manuskriptet ett par år senare försvann skrev han ett nytt. Ännu år 1843 uppmanade han sin förläggare att ge ut Nocturnen. Dessvärre försvann senare även det nya manuskriptet. På basen av sin gamla version skrev Mendelssohn Uvertyr för blåsorkester op. 24, ett verk som fortfarande åtnjuter popularitet. Den Nocturne som framförs i denna konsert bygger på den sedermera återfunna versionen från år 1826. Manuskriptet har redigerats av dirigent Sir Christopher Hogwood.

 

Carl Philipp Emanuel Bach: Symfoni Ess-dur Wq. 179

Då W. A Mozart utbrast: “Bach är fadern, vi andra sönerna” avsåg han inte Johann Sebastian Bach utan Carl Philipp Emanuel (1714–1788). Och sannerligen: medan pappa Bachs namn fick många att tänka på en dammig figur i det förflutna representerade hans son Emanuel tvärtom det som var trendigt och framåtpekande. Emanuel hade skapat riktlinjerna för framtidens musik på ett sådant sätt att vi än idag, oavsett genre, kan höra hans inflytande.

Emanuel Bach såg ett nära släktskap mellan litteratur och musik. Han skrev långa essäer om komposition och musicerande, och han torde ha skrivit den första självbiografi i musikhistorien i vilken författaren inte döljer att han är medveten om sin universella betydelse. I sina texter gör han en noggrann distinktion mellan de verk han skrev endast för att han behövde pengarna och de verk han skrev på grund av ett inre uttrycksbehov.

Från litteraturen lånade han dessutom den sk. Sturm und Drang-stilen som präglas av ett dramatiskt uttryck och abrupta känslokast. Stilen spreds snabbt till Mozarts och Haydns kompositioner. Enligt Emanuel Bach måste musiken representera mänskliga sinnesstämningar och presentera dem på ett sådant sätt att de skulle upplevas då man hörde dem. En musiker som i sitt spel på ett sant och äkta sätt gick på djupet med sina känslor kunde reglera lyssnarnas sinnesstämningar.

C.P.E. Bach arbetade - dock rätt motvilligt - som Preussens konung Fredrik den stores hovtonsättare i 30 års tid och fick då smeknamnet ”Berlins Bach”. Under denna tid skrev han symfonin i Ess-dur (1757). Det finns tre satser: Prestissimo, Larghetto och Presto. De två första satserna framförs utan paus. Symfonin har inget att göra med faderns barockstil men desto mera med ett klassicistiskt uttryck och passionerade ögonblick. Det är tydligt att symfonin komponerades av ett inre behov. Den är inte avsedd att utgöra bakgrundsmusik under en hovtillställning, den är avsedd att avnjutas omgiven av vänner och kolleger.

 

W. A. Mozart: Symfoni nr 29 A-dur

W. A. Mozarts (1756–1791) symfoniers numrering utgör en outsinlig källa för detektivarbete.

Vissa av symfonierna gjorde Mozart ändringar i ännu flera år efter att de skrivits, och i vissa fall var det andra som fingrade med partituret. Datum har förfalskats. Manuskript har hittats. Mozarts verkförteckning har uppdaterats vid så olika tidpunkter att man kan glömma numreringens logik.

Symfoni nr 29 A-dur är troligen skriven sommaren 1774 samtidigt som nr 30. Symfonin före dem är känd som nr 25 (”Lilla g-moll”) och den som kommer efter dem som nr 28. Man vet inte när symfoni nr 29 har uruppförts men vissa instruktioner i manuskriptet antyder att det nog har framförts i ens någon form.

Det finns fyra satser. I den första, Allegro moderato, använder Mozart en imitationsteknik som erinrar om barocken. Han omformar den dock till en lekfull fråga-och-svar-teknik som blir ett för honom senare typiskt varumärke. Den långsamma satsen Andante är reserverad: stråkarna spelar med sordin. Menuetten är här en ovanligt värdig hovdans, präglad av rytmiskt upprepade noter. Den hurtiga finalen Allegro con spirito är mera traditionellt formad än de övriga satserna.

Symfonin är en av Mozarts mest unika. Den är en av de få av hans symfonier från Salzburg-perioden som fortfarande hör till stamrepertoaren - och inte utan skäl. Tills vidare hade endast Joseph Haydn skrivit symfonier med en kammarmusikalisk tyngd. Nu lyckades även Mozart skriva ett verk som kombinerar en för hovet lämpad lätt och luftigt underhållande ton med ett seriöst symfoniskt grepp. Symbiosen är perfekt