En konsertkväll präglad av virtuositet och poesi, djup och nyanser.
”Jag vandrar ensam, som ett spöke, genom denna gamla by.” Luigi Dallapiccolas nattstycke innehåller en tät stämning, gåtfulla ljud och plötsliga blixtsken. Verkets rötter finns i Antonio Machados dikt om ett öde bytorg som badar i månsken och svarta skuggor. George Enescu var ett mångsidigt rumänskt musikgeni vars sista verk, den år 1954 fullbordade kammarsymfonin, är en inspirerande resa till det som är både bekant och överraskande.
”I detta verk behandlar jag dikterna som om varje framställd tanke vore en hel liten aria i sig”. Så beskrev Hans Werner Henze sin vokalcykel i vilken koloratursopranen ackompanjeras av fyra cellon och en harpa.
Luigi Dallapiccola: Piccola musica notturna
Luigi Dallapiccola (1904-1975) föddes i Istrien, ett område som på den tiden hörde till Österrike-Ungern och numera Kroatien. Föräldrarna var italienare. I sin ungdom studerade Dallapiccola piano och komposition. Samtidigt beundrade han fascisterna. Detta förändrades på 1930-talet. Dallapiccola kritiserade Mussolini och Hitler och måste tidvis leva i det fördolda så att inte myndigheterna skulle få tag på honom. Han var också rädd för att något kunde ske hans judiska hustru. Dallapiccola tog upp teman om frihet och våld i bland annat sitt internationella genombrottsverk, operan Il prigioniero (Fången, 1948).
Som tonsättare var Dallapiccola ursprungligen intresserad av bland annat romantik och impressionism. På 1930-talet hittade han Den nya Wien-skolans musik och insparades av den att börja använda sig av 12-tonstekniken. Framförallt Anton Webern blev en viktig förebild. Dallapiccola har karaktäriserats som en ”lyrisk dodekafoniker”. Hans tonspråk är modernt men samtidigt sensitivt och oerhört uttrycksfullt.
Piccola musica notturna är ett verk som skrevs år 1954 på beställning av dirigent Hermann Scherchen. Verket är från början från orkester. År 1961 gjorde Dallapiccola en version för kammarensemble.
Titeln kan föra tankarna till W.A. Mozarts berömda Eine kleine Nachtmusik. Dallapiccola har dock utgått från Noche de verano (Sommarnatt), en dikt skriven av den spanska poeten Antonio Machado (1875-1939). I dikten vandrar berättaren om natten i en gammal by. Ovanför höga hus skiner månen. Parkbänkar och akaciaträd kastar sina skuggor över ett öde torg. Berättaren jämför sig med en vålnad. De små gesterna och ljuden får tala i Dallapiccolas komposition. Ett par abrupta utbrott krossar inte stämningen - de endast elektrifierar den.
George Enescu: Kammarsymfoni
George Enescu (1881-1955) var 1900-talets mest betydande rumänska musikpersonlighet. Han var en toppklassens violinist, dirigent och pianist, och dessutom en personlig tonsättare. Endast 7 år gammal hade han hade fått chansen att studera vid konservatoriet i Wien. Senare studerade han i Paris. Enescu gjorde en internationell karriär och blev känd som även pedagog. Berömda elever var bl.a. Ida Haendel, Arthur Grumiaux och Yehudi Menuhin. Menuhin konstaterade rakt på sak: ”Enescu var den största musiker jag någonsin har mött”. Enescu var dessutom pianisten Dinu Lipattis gudfar.
Enescu skrev musik redan före han var tonåring. Hans produktion blev rätt omfattande, men i konsertprogrammen stöter man ändå sällan på hans kompositioner. Enescus viktigaste verk är Oedipe (1931), en opera som bygger på Sofokles tragedi. Till produktionen hör även bl.a. 5 symfonier, 2 rumänska rapsodier, 2 stråkkvartetter, 3 pianosonater och 3 violinsonater. Att kategorisera Enescus tonspråk är inte lätt. Han startade som senromantiker men gick stegvis mot ett allt modernare uttryck. Hans mogna musik är en fascinerande kombination av nyklassicism, impressionism och romantik.
Den år 1954 fullbordade Kammarsymfonin för 12 instrument blev Enescus sista komposition. Verket var nästan färdigt då tonsättaren drabbades av en stroke. Partituret finslipades av Enescus vän, tonsättaren Marcel Mihalovici. Kammarsymfonin uruppfördes i Bukarest år 1955. Mottagandet var artigt men mycket villrådigt. Då vände sig dirigent Constantin Silvestri till publiken och sade: ”Det här är Enescus mästerverk. Men det kan vara svårt att ta till sig, så vi skall nu spela det en gång till.” Det andra framförandet blev en stor succé.
Hans Werner Henze: Being Beauteous
Hans Werner Henze (1926-2012) var en tonsättare som tog ställning. Under sitt liv komponerade han flera verk som tog upp teman om frihet, våld och förtryck. Sin barndom tillbringade han i skuggan av en far som beundrade nazisterna, och kompositionsstudierna sattes år 1944 för en stund åt sidan då även Henze måste försvara Tyskland. Han blev dock snabbt tillfångatagen av britterna och satt i ett fångläger ända tills kriget var slut.
År 1953 flyttade Henze till Italien. Han upplevde att han blev illa behandlad i Tyskland därför att han hade utpräglade vänstersympatier och även var homosexuell. Henzes tonspråk återspeglar en bild av världen som en ort där alla kulturer är betydelsefulla. Han var påverkad av 12-tonsteknik och renässansmusik men av även t.ex. jazz och arabiska folkmelodier. Produktionen blev mycket stor, den omfattar bl.a. över 15 operor, 10 baletter, 10 symfonier och rikligt med kammar- och solomusik. Henze skrev vokalverk till texter av bl.a. Ho Chi Minh, Elsa Morante, Bertolt Brecht och Hans Magnus Enzensberger.
Being Beauteous är ett år 1964 komponerat verk för koloratursopran, harpa och fyra cellon. Verket uppfördes i Berlin i april år 1964 under tonsättarens ledning. Sångsolist var Ingeborg Hallstein. Dikten är skriven av fransmannen Arthur Rimbaud (1854-1891) och hittas i hans diktsamling Les Illuminations. Om sitt verk berättade Henze: ”Här har dikten behandlats som om varje i den framställd tanke vore en liten aria i sig. Ariorna ramas in av korta passager för cellokvartett och en i texturen invävd harpa. Varje aria utgör en egen självständig helhet men kvintettpassagerna är variationer av varandra.”
