De amerikanska konstmecenaterna Robert och Mildred Bliss ägde ett hus som hette Dumbarton Oaks. Då de skulle inreda Musikrummet beställde de två 1500-talsvalvbågar i marmor från Italien och en spiselkrans från ett franskt renässansslott. I det legendariska Musikrummet gavs konserter, hölls vetenskapliga föreläsningar och idkades intellektuella samtal. Igor Stravinsky komponerade ett kort musikstycke för att uppmärksamma paret Bliss’ 30:e bröllopsdag. Tonsättaren karaktäriserade sin komposition Dumbarton Oaks som ”en liten konsert á la Bachs Brandenburgkonserter”.
”Sökanden, som till dags dato inte haft möjlighet att köpa ett eget piano, förtjänar ett stipendium för att kunna förbättra sina svåra arbetsomständigheter samt för att befrias från den ångest som kreativiteten honom medfört.” Så konstaterade Österrikiska statens stipendienämnd då den år 1874 hade läst en viss då ännu helt okänd 33-årig tonsättares ansökan. Antonín Dvořák från Prag blev kvitt sina materiella bekymmer. Med hjälp av sitt stipendium komponerade han bland annat en av sina mest älskade kompositioner, Serenaden för stråkar.
Igor Stravinsky: Dumbarton Oaks
Igor Stravinsky (1882–1971) aktade sig för att bli fäst vid stilar eller traditioner. Varje gång han gav ut ett nytt verk kunde man fråga sig om det inledde ett nytt kapitel i hans tonsättarbana eller utgjorde en avslutning. Det senare alternativet var det mera sannolika. Stravinsky filtrerade trender och stilar för att vara up-to-date eller uttryckligen inte vara det. Han komponerade inte för att släcka en kreativ låga utan för att han hade ett behov av att arbeta och experimentera. Hans musiks avsikt tycktes vara att demonstrera de gränser som existerar mellan olika metoder och genrer.
Men till och med Stravinsky tog vid tiden för det första världskriget helhjärtat till sig den europeiska nyklassicismen i musiken. Kring år 1920 inledde han en period då han på det hela taget komponerade endast nyklassiskt. Det första verket i denna stil var Pulcinella, en balett som imiterade italiensk barock. Under de kommande 30 åren skrev Stravinsky bland annat Konserten för piano och blåsare (1924), Psalmsymfonin (1930) och flera sceniska verk som handlade om antika myter. Sedan gjorde han en helomvändning och började komponera dodekafonisk musik.
Orkesterkonserten Dumbarton Oaks (1938) är ett centralt verk från Stravinskys nyklassiska period. Det var beställt av den amerikanska diplomaten, mecenaten och konstsamlaren Robert Woods Bliss och hans fru Mildred Barnes Bliss för att uppmärksamma deras pärlbröllop. Verkets ursprungliga titel är Dumbarton Oaks 8–v–1938 efter paret Bliss herrgård och bröllopsdag. Uruppförandet dirigerades av Nadia Boulanger eftersom Stravinsky låg på sjukhus på grund av tuberkulos. Tonsättaren ledde senare verket två gånger i herrgårdens konsertsal, sista gången år 1958 då man firade paret Bliss’ guldbröllop.
Verket är inspirerat av herrgårdens perfekt formade, dekorativa trädgård samt J. S. Bachs Brandenburgkonserter som Stravinsky nyss hade studerat. Dumbarton Oaks är till anda och utformning en stilren orkesterkonsert. Dess tre satser följer ett klassiskt schema med en snabb första sats, en långsam mellansats och en sprittande final. Varje instrumentalist får pendla mellan att utgöra en del av ensemblen och framföra sina egna solistiska passager. Ständigt växlande pulser och rytmer håller musikerna på alerten från början till slut.
Antonín Dvořák: Serenad för stråkar
Tjecken Antonin Dvořáks (1841–1904) tonsättarbana startade långsamt. Fadern önskade att sonen enligt släkttraditionen skulle bli slaktare, och Dvořák fick pyssla med musik endast som hobby. Som ung livnärde han sig med nöd och näppe med att fabricera symfonier, operor och kammarmusik. De väckte dock föga uppmärksamhet. Vissa verk kritiserades för att vara omöjliga att spela medan andra fick ett likgiltigt mottagande. Utanför Prag hade ingen hört talas om Antonín Dvořák.
Allt förändrades år 1874. Dvořák deltog i en kompositionstävling i Wien som var riktad unga musiker som var begåvade men dåligt bemedlade. Dvořák postade en knippe partitur till Wien. Han fick första pris. I juryn satt bland annat Johannes Brahms och den respekterade men fruktade kritikern Eduard Hanslick.
Med hjälp av sitt stipendium kunde Dvořák fokusera på att endast komponera. På ett par månader skrev han bland annat den femte symfonin, sviten Moraviska duetter op. 20, pianotrion op. 21, pianokvartetten op. 23 och en stråkkvintett i G-dur. Dvořák var mycket missnöjd med kvintetten. Men han började inte skriva om den, utan började istället arbeta på ett nytt verk för stråkar. Serenaden i E-dur op. 22 (1875) blev lika lång som kvintetten, men blev som musik mera slipad och var dessutom skriven för en större ensemble. Verket blev till på under två veckor. Serenaden kan uppfattas som tonsättarens första mogna komposition. Den åtnjuter stor popularitet än idag.
Ännu på Mozarts tid brukade serenader skrivas för att ackompanjera festliga kvällstillställningar. Dvořáks serenad har ett symfoniskt grepp och lämpar sig därför bättre en konsertsal än en balsal. Verket har fem satser. Den första, Moderato, förebådar vad som komma skall i form av breda melodier. Som den äkta nationalromantiker Dvořák är, hänvisar han ständigt till - men citerar inte - sina hemtrakters folkdanser och -sånger. Serenadens böhmiska karaktär kommer främst till uttryck i en slags melankolisk dur som framträder som starkast i den fjärde satsen Larghetto.
