HSO:s konsertsäsong avslutas med en stor symfoni skriven av en tonsättare som var känd som de små formernas mästare. I Franz Schuberts åttonde symfoni pulserar samma hjärta som i hans sånger, i vilka han med häpnadsväckande lätthet går från en viss situation och stämning till en helt annan. Den hisnande Joshua Bell är solist i Henryk Wieniawskis andra violinkonsert som bjuder på såväl eldig bravur som sjungande melodilinjer.
Helsingfors stadsorkesters konsertsäsong avslutas med en stor symfoni skriven av en ton-sättare som var känd som de små formernas mästare. Franz Schubert komponerade över 600 solosånger i vilka han med en häpnadsväckande lätthet kunde gå från en viss situation och stämning till en annan under förloppet av endast ett par takter. Tonsättarens åttonde symfoni använder samma grepp, men denna gång i en stor symfonisk skala.
Orkestern gästas för första gången av den hisnande mästarviolinisten Joshua Bell som ”helt enkelt är en av de allra bästa”. (New York Classical Review.) Henryk Wieniawskis andra violinkonsert bjuder på såväl eldig bravur som sjungande melodilinjer.
Henryk Wieniawski: Violinkonsert nr 2 d-moll op. 22
Av 1800-talets många violinist-tonsättare var polacken Henryk Wieniawski (1835-1880) en av de mest respekterade. Vissa samtida menade att han tekniskt var rentav skickligare än århundradets mest berömda violinvirtuos, den legendariska Niccolò Paganini.
Wieniawski var en särbegåvning som redan 8 år gammal fick chansen att studerade vid konservatoriet i Paris. Han gjorde omfattande konsertturnéer runtom Europa och uppträdde i även Förenta staterna. Till bekantskapskretsen hörde pianisten och dirigenten Anton Rubinstein. Då Rubinstein år 1862 grundade Petersburgs konservatorium bad han Wieniawski att komma till lärare. Då Wieniawski bodde i Ryssland arbetade han också som Rysslands musiksällskaps orkesters dirigent. År 1875 utnämndes han till professor vid konservatoriet i Bryssel.
Wieniawski komponerade flera violinverk. Av dem är exempelvis Polonaise Brillante, Legend och Scherzo-Tarantella fortfarande populära. Violinkonserter komponerade Wieniawski endast två stycken och av dem är det d-moll-konserten opus 22 som är den mera kända. Verket uruppfördes i Petersburg i november år 1862. Solist var självfallet Wieniawski själv, och orkestern dirigerades av Anton Rubinstein. Wieniawski framförde verket frekvent ända fram till sin död. Konserten är tillägnad Pablo de Sarasate.
Det finns, på klassiskt vis, tre satser (Allegro moderato, Romans och Allegro con fuoco-Allegro moderato). Till skillnad från många andra av 1800-talets virtuoskonserter är orkestern inte alltigenom underordnad solot. Solopartiet innehåller alla de ingredienser som behövs för att publiken skall få beundra violinistens skicklighet och kippa efter andan. Solisten får spela såväl dubbelgrepp och flageoletter som arpeggion och snabba kromatiska skalor. Men verket hade inte stannat i repertoaren om det inte vore för att den även var sprängfylld av glödande melodier och romantiska stämningar.
Franz Schubert: Symfoni C-duuri ”Stora C-dur”
Man trodde mycket länge att den monumentala C-dursymfonin var Franz Schuberts (1797-1828) sista symfoni. Man trodde också att den hade fullbordats endast ett par månader före tonsättaren dog endast 31 år gammal. Numera vet vi att verket var under arbete redan sommaren 1825 och att partituret fullbordades året därpå. Vi vet också att Schubert kort före sin död nästan hann fullborda en symfoni till (i D-dur). I Schuberts symfoniers numrering följs olika praxis. ”Stora C-dur” har tidigare framförts som symfoni nr 9, men exempelvis Neue Schubert-ausgabe rekommenderar att ordningstalet är 8.
C-dursymfonin omges av många myter. En av dem är alltså den att man felaktigt trodde att detta var Schuberts sista symfoni. Dessutom trodde man att tonsättaren aldrig fick höra sitt verk. I verkligheten spelades den igenom i slutet av år 1827 i samband med ett av Wiens musikvänners förening arrangerat privat tillfälle. Verket fick dock inget konsertframförande eftersom det ansågs vara för långt och för utmanande för musikerna.
Robert Schumann besökte föreningen tio år efter Schuberts död och fick se symfonins partitur. Han tog med sig en kopia till Felix Mendelssohn som dirigerade uruppförandet i Leipzig i mars 1839.
Från och med början av 1820-talet visste Schubert att han var dödssjuk. Detta går att höra i hans musik i vilken stor skönhet växlar med melankoli. Även C-dursymfonin har några mörka ögonblick, framförallt i den långsamma satsen som drivs till en ångestladdad höjdpunkt. I huvudsak har musiken dock en ljus och optimistisk ton. Symfonin har fått titeln ”Stora C-dur” och det endast för att den inte skall blandas samman med en av Schubert år 1818 skriven symfoni som också går i C-dur (och kallas ”Lilla C-dur”). Men titeln är mycket träffande. Detta är en musik fylld av episka landskap och melodier som är större än livet.
