Unsuk Chins musikaliska ordlekar utgår från Alice i Underlandet och Den oändliga historien. De sju fantasiscenerna ur Lewis Carrolls och Michael Endes böcker tolkas av sopran Sumi Hwang som år 2014 vann första pris i Drottning Elisabeth-sångtävlingen. Ludwig van Beethovens andra symfoni är genomsyrad av munter livslust. Hector Berlioz konstaterade: ”Det är en symfoni som ler från början till slut.”
Unsuk Chins musikaliska ordlekar utgår från Alice i Underlandet och Den oändliga historien. Bokstäver fastnar i varandra, ord klipps av, snavar och gör kullerbytta. De sju fantasisce-nerna ur Lewis Carrolls och Michael Endes böcker tolkas av sopran Sumi Hwang som år 2014 vann första pris i Drottning Elisabeth-sångtävlingen.
Då Ludwig van Beethoven arbetade på sin andra symfoni var han enligt en av sina elever tystlåten, vresig och kolerisk. Tonsättaren hade fått veta att det var omöjligt att hindra ho-nom från att bli döv. Men symfonin avslöjar inte att tonsättarens privatliv var tungt. Hector Berlioz konstaterade: ”Det är en symfoni som ler från början till slut.” Konserten dirigeras av Paolo Bortolameolli som varit Dudamel Fellowship-stipendiat och handplockats att arbeta med Los Angeles filharmoniker.
Unsuk Chin: Akrostichon-Wortspiel
Unsuk Chin (f. 1961), som är född i Korea och bosatt i Berlin, är en av vår tids kändaste och mest framgångsrika tonsättare. Hon studerade i först Seoul, sedan i Hamburg under ledning av György Ligeti. Bland annat Los Angeles filharmoniker, Ensemble Modern, Berlins filharmoniker och Kronos-kvartetten har beställt verk av henne. Chin har tilldelats bl.a. Sibelius-priset (2017), Bach-Preis der Freien und Hansestadt Hamburg (2019) och det danska Léonie Sonning-priset (2021). Chin har kontakter till Finland; hennes man är pianisten Maris Gothóni.
Chins mest kända kompositioner är troligen konserterna, för bl.a. violin (2001) och cello (2013), serien med pianoetyder som hon skrivit sedan 1990-talet, samt operan Alice in Wonderland som hade premiär i München sommaren 2007.
Chins internationella genombrottsverk blev Akrostichon-Wortspiel (Akrostikon-ordlek) för sopran och kammarensemble. Verket skrevs år 1991 på beställning av den holländska Gaudeamus-stiftelsen. Verket slutliga version skrevs år 1993 och uruppfördes i London den 8.9.1993. Sopran var Penelope Walmsley-Clark och Premiere Ensemble dirigerades av George Benjamin.
Chin berättar: ”Akrostichon-Wortspiel består av sju scener, hämtade ur Michael Endes bok Den oändliga historien och Lewis Carrolls bok Alice i Spegellandet. Texterna är bearbetade på olika sätt. Ibland har konsonanter och vokaler kombinerats på ett helt slumpmässigt sätt. Ibland är orden lästa baklänges och är förståeliga som endast symboler. Verkets sju scener motsvarar känslotillstånd som man finner i sagor. Ibland är stämningen ljus, ibland grotesk.”
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 2 D-dur op. 36
Våren 1802 flyttade Ludwig van Beethoven (1770-1827) för ett par månader till Heiligenstadt, en liten stad nära Wien. Officiellt komponerade han. Han gjorde förvisso även det, men mest förde han en tuff inre kamp. Beethoven var på god väg att göra karriär som pianist och tonsättare. Men han hade fått problem med sin hörsel, och nu hade läkarna gett sin diagnos. I 31 års ålder började Beethoven bli döv.
I Heiligenstadt skrev Beethoven det berömda ”testamente” i vilket han grubblar över sitt öde och överväger självmord. Men livstörsten segrade. I en viss mening var det denna kris som gjorde Beethoven till Beethoven. Då han återvänt från Heiligenstadt sade han till sin elev Carl Czerny: ”Jag är inte nöjd med mina tidigare verk. Det är dags att slå in på nya vägar.” Han började komponera en mera personlig musik, och var inte längre intresserad av vad lyssnarna skulle tänka om hans tonspråk.
Man kunde tro att den andra symfonin (D-dur, op. 36) som skrevs mitt under krisen i Heiligenstadt, skulle vara dyster och ångestfylld. Men verket är i själva verket ljus, optimistiskt och ofta raljant humoristiskt. Detta kan förklaras med att Beethoven skissade på sina kompositioner mycket länge. Det kändaste exemplet är Ode till glädjen, som skrevs efter över trettio års skissande. Den andra symfonin var kanske redan långt planerad före läkarna gav sin diagnos.
Verket uruppfördes i Wien den 5.4.1803 på en konsert med bland annat även den tredje pianokonserten och oratoriet Kristus på Oljeberget på programmet. Den nya symfonin gjorde inte succé. Kritikerna karaktäriserade den som ”underlig” och ”gräslig”. Idag förnekar ingen att den är ett av tonsättarens många mästerverk.
