Lossa repen

Jukka-Pekka Saraste

Jukka-Pekka Saraste (f. 1956), som inleder sitt arbete som Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare, har etablerat sig som en av sin generations mest kända dirigenter. Han är född i Heinola och inledde sin karriär i musiken som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius, och är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar. Under säsongen 23/24 går Saraste tillsammans med HSO på djupet med Sibelius, Mahlers och Bruckners symfoniska arv. Han lyfter fram också vår egen tids tonsättare.

Saraste tillhör Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam och betonar musikens roll för samhälle och individ: ”Musiken har en egen stark roll i den finländska kulturen, och Helsingfors stadsorkester har en egen betydande roll vad gäller skapandet av vår identitet. Då jag inleder mitt arbete som chefdirigent vill jag delta i orkesterns strävan att vara en orkester för alla helsingforsare. Jag har bollat idéer med det konstnärliga ledarteamet och orkestermedlemmar. Vi vill visa att något av det mest storslagna som en orkester kan erbjuda sina lyssnare är att få uppleva musik tillsammans med andra.”

Jukka-Pekka Saraste har arbetat som chefdirigent för Radions symfoniorkester, Torontos symfoniorkester, WDR-symfoniorkesterns, Oslos filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och Seouls filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor åt unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. Sommaren 2023 arrangerades igen en LEAD!-mästarkurs i samband med Fiskars Summer Festival. En av unga musiker med olika nationalitet sammanställd symfoniorkester samarbetade med Saraste och gästartister.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia - medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.   

https://www.jukkapekkasaraste.com/
 

Pekka Kuusisto

Pekka Kuusisto (f. 1976) är en av Finlands mest kända och internationellt mest framgångsrika musiker. I och med öppningen av Helsingfors stadsorkesters konsertsäsong 2023/24 inleder han en treårsperiod som orkesterns första gästdirigent och violinist och som medlem av orkesterns konstnärliga ledarteam.

”Att få skapa denna konsertsäsong har varit ett underbart äventyr. Jag önskar att lyssnarna upplever såväl upptäckandets glädje som fröjden i att återvända hem”, säger Kuusisto. I HSO:s konserter kommer han att uppträda som både dirigent och violinsolist. Han kommer att stå på estraden som även violinist-dirigent.

Pekka Kuusisto växte upp i en musikerfamilj och började spela violin då han var tre år gammal. Solistkarriären startade på allvar i och med segern i den internationella Jean Sibelius-violintävlingen år 1994. Sedan dess har Kuusisto uppträtt och arbetat jorden runt. För tillfället är han fast anställd i Oslo (Norska kammarorkestern), Bremen (Deutsche Kammerphilharmonie), Berlin (Mahler-kammarorkestern) och San Francisco (San Franciscos symfoniorkester) samt nu även i Helsingfors.

Pekka Kuusisto är känd för att vara oförskräckt och innovativ. Repertoaren går från folkmusik till klassisk musik och musik som trotsar strikta genrebeteckningar. Kuusisto rör sig fritt och frimodigt på konstfältet för att förnya konserttraditioner och interaktionen mellan musiker och publik. I egenskap av instrumentalist och numera också dirigent respekterar han dock också traditionen.

https://www.harrisonparrott.com/artists/pekka-kuusisto
 

Anna Clyne: Time and Tides, violinkonsert

Anna Clyne, född i London och bosatt i New York, är en av de för tillfället mest synliga  tonsättarna: år 2002 var hon världens åttonde mest framförda levande tonsättare och världens mest framförda brittiska kvinnliga kompositör. Under säsongen 2023-24 är Clyne Helsingfors stadsorkesters hustonsättare och en av orkesterns konstnärliga ledare. Hon arbetar samtidigt som spanska Orquesta Sinfonica de Castilla y Leons artist-in-residence. År 2015 var hennes kompositioner Prince of Clouds och Night Ferry Grammy-nominerade.

Clyne är mest känd för sina solokonserter som alltid är skräddarsydda en viss solist. Cellokonserten DANCE (2019), som avlyssnats på Spotify över 10 miljoner gånger, skrevs utgående från cellist Inbal Segevs uttryck och teknik. Glasslands (2023) skrevs åt saxofonist Jess Gillam, pianokonserten ATLAS (2023) åt Jeremy Denk och klarinettkonserten Weathered (2022) åt Martin Fröst. Fröst är solist då sistnämnda verk får sin Finlandspremiär på Helsingfors stadsorkesters konsert i april. I sina solokonserter eftersträvar Clyne att sudda ut gränsen mellan solist och orkester. Rollerna smälter samman, dock utan att förlora ur sikte det dialogiska elementet.

Clynes solokonsertserie fortsätter med violinkonserten Time and Tides (Tid och tidvatten, 2023) som är beställd av Helsingfors stadsorkester och Scottish Chamber Orchestra. Verket är skrivet i nära samarbete med Pekka Kuusisto. Solistens särdrag framträder i inte endast den virtuosa violintexturen utan även i den folkmusikanda som Kuusisto ofta förknippas med. Folksånger om avsked och hav utgör centrala byggstenar. Till dessa folksånger hör bland annat The True Lover’s Farewell från England, Vem kan segla förutan vind från Åland, My Fair Young Love från Skottland och The Blackest Crow och The Golden Willow Tree från Förenta Staterna. Violinkonserten har fem satser. I  verkets mitt finns en lågmält ackompanjerad kadens i vilken solisten improviserar över tidigare presenterade teman.
 

Anton Bruckner: Symfoni nr 5 B-dur

Trots motgångar och kritikernas grymtningar arbetade Anton Bruckner (1824–1896) alltid envist på en ny symfoni. Samma skedde år 1875 då han fick en tjänst vid Wiens universitet. Till en början gjorde han oavlönade 30-timmars arbetsveckor, men trots detta hann han komponera. I och för sig svalde han inte riktigt vad som helst. Uruppförandet av den tredje symfonin år 1877 blev ett fiasko då inte endast publiken protesterade utan även orkestern drog sig till det bakre rummet mitt i sitt arbete. Bruckner tog förnedringen hårt och började revidera sina gamla verk.

Den femte symfonin fullbordades redan år 1876, men dess officiella version är från 1878. Därefter fick man vänta i hela sexton år tills det blev ett uruppförande. Dessvärre var Bruckner under nämnda kväll sjuk, så han fick aldrig höra verket spelat. Det var den femte symfonin som stod honom närmast, åtminstone på papper. 

Den femte symfonin är den enda av Bruckners symfonier som öppnar med en lång adagiointroduktion. Ett annat särdrag är den rika kontrapunktiken. Även om symfonin därför kan anses vara ett av tonsättarens mest intellektuella verk har musiken sina dolda betydelser och en så stark personlig laddning att den är mer än enbart rationell till sin karaktär. Även Jean Sibelius prisade bekännelseelementet: ”… det rörde mig till tårar. Efteråt var jag under en lång tid helt extatisk. Vilken anda av egendomlig, djup religiositet!”

Det är således inte överraskande att den femte symfonin har inspirerat forskare att ge verket fantasifulla titlar. Men sådana titlar som Trossymfonin, Den tragiska symfonin eller det av Bruckner själv favoriserade Den fantastiska symfonin har aldrig lyckats etablera sig – för att inte tala om den betydligt tamare varianten Pizzicatosymfonin, ett namn som inte gör verkets djupdimensioner rättvisa.

Med undantag för scherzot inleds varje sats av stråkarnas knäppande gest, och Bruckner sparar inte annars heller på stråkmusikernas fingrar. I den första satsen finns en för tonsättaren typisk storslagenhet och bred melodik. I adagiot avbryter träblåsarnas kvittrande stråkinstrumentens sång. Mitt i det omfattande scherzot klingar ekon av Beethovens Ode till glädjen, men i övrigt domineras satsen av folkliga stämningar. Finalen för samman symfonins teman i en mäktig, förkunnande slutfuga.