Turken Fazil Say är en pianist och tonsättare vars personliga musik färgas av jazz och Mellanösterns musiktraditioner.
Fazil Say är själv solist i Mother Earth, en pianokonsert där länder, skogar, hav och floder har sina egna platser i helheter. Verket uruppfördes våren 2025 på världsutställningen i Osaka och vill fästa vår uppmärksamhet vid klimatförändring och bevarandet av liv.
När Johannes Brahms talade om sina nya verk uttryckte han sig ofta torrt. Den fjärde symfonin fullbordades medan han tillbringade sommardagar i byn Mürzzuschlag i Österrike. Tonsättaren befarade att verket påverkats av områdets klimat: ”Här är körsbären inte söta, man vill inte äta dem.” Låt oss ignorera Brahms egna kommentarer. Den fjärde symfonin är hans symfoniska storverk, fylld av maj månads värme.
Fazil Say: Mother Earth
Som tonsättare gjorde pianist Fazil Say (f. 1970) sitt genombrott med pianostycket Black Earth (1997), följt av det monumentala oratoriet Nâzim (2001). Det mest kända av Says över hundra verk torde vara Istanbul Symphony (2009) som år 2013 tilldelades juryn specialpris på ECHO Klassik- galan. Alla Says stora verk är starkt narrativa, stilistiskt turkiska och till sin harmonik jazziga. I den briljanta orkestreringen noterar man de slående partierna för slaginstrument. Dessa drag finner man i även pianokonserten Mother Earth (2024).
Verket skrevs på beställning av lyxfirman Cartier för öppningen av Damernas paviljong på världsutställningen i Osaka 2025. I uruppförandet dirigerades Osakas filharmoniker av Simone Menezes. Say säger: ”Mother Earth berättar om klimat- och miljökatastrofer, skogsbränder och den arktiska isens smältande. Människan förstör Jorden och situationen är alarmerande – mer än alarmerande. Verkets budskap är kristallklart.”
Pianokonserten har sju satser och är en halvtimme lång. Den målar med bred pensel upp den yttersta tidens stämningar. I början presenterar pianot en sång som väcker hopp, och går som ett huvudtema genom verkets ymniga skräckvisioner. Marken spricker och jordskred begraver allt liv, skog går upp i luften som rök och djuren skriker. Havet svämmar över och floder upphör att strömma. Den fjärde satsen Interludium och den sista satsen Postludium skuggas av minnen av pianostycket Black Earth.
Johannes Brahms: Symfoni nr 4 e-moll op. 98
”En symfoni är inget skämt”. sade en gång Johannes Brahms (1833-1897). Han inledde sin bana som symfoniker rätt sent, 42 år gammal, och avslutade den bara tio år senare. Den första symfonin, resultatet av ett långvarigt finslipande, blev en tuff utmaning för både tonsättaren och lyssnarna. Den andra symfonin påstod Brahms att skulle bli alla tiders mest deprimerande musik - men verket är fyllt av glädje och gott humör. I den tredje symfonin finns lika mycket av pessimism och optimism.
Den fjärde och sista symfonin återvänder till tragiska stämningar. Som människa var Brahms en raconteur och en barnasinnad skämtare, men i sin musik sökte han sig gärna till moll. Till och med dur behandlar han med en så tysk beslutsamhet att humorn oftast lyser med sin frånvaro; skämt får man leta efter med ljus och lykta.
Den alltid lika självkritiske Brahms frågade i förväg av sina vänner vad de anser om hans fjärde symfoni. Alla svarade negativt, verkets täta texturer och detaljrikedom var för utmanande. Då kritikern Eduard Hanslick hört den första satsen framförd på piano fyrhändigt utbrast han: ”Det är som om jag talats i sank av två osedvanligt intelligenta människor”. Uruppförandet i oktober 1885 under tonsättarens ledning blev dock en framgång.
Brahms, genomföringens mästare, kan skapa stor konst av ungefär vilka simpla element som helst. I den fjärde symfonin överträffar han sig själv. Den första satsen Allegro non troppo bygger uteslutande på det lilla, vackert suckande huvudtemat.
I början av Andante moderato bevisar Brahms att det delvis är sant att han är gammalmodig: han använder sig av den frygiska kyrkotonarten, vilket ger en ”åldrig” klang. Den tredje satsen Allegro giocoso är det enda riktiga scherzot i Brahms symfonier. Finalen Allegro energico e passionato är en passacaglia över ett motiv ur J.S. Bachs kantat nr 150. Inte ens i slutackordet ges minsta gnista av hopp.
Jukka-Pekka Saraste
Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.
Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”
Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.
Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.
För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.
www.jukkapekkasaraste.com
Fazıl Say
Då tonsättare Aribert Reimann år 1986 besökte Ankara hörde han av en slump en 16-årig turkisk pianist uppträda. Han meddelade sin vän, pianisten David Levine: ”Du måste höra honom – pojken spelar som djävulen själv!” Fazıl Say (f. 1970) har gjort karriär i snart 30 år. Hans unika och omedelbara sätt att uppträda har vunnit honom stora internationella beundrarskaror.
Say har uppträtt som orkestersolist och kammarmusiker jorden runt, och hans repertoar går från Bach till romantiken och vår tids musik. Eftersom han är tonsättare spelar han gärna även egna verk, på det sätt han gör ikväll. Say har länge samarbetat och gjort skivinspelningar med violinist Patricia Kopatchinskaja. Av andra långvariga samarbetspartners kan nämnas violinist Maxim Vengerov, cellist Nikolas Alstaedt, mezzosopran Marianne Crebassa samt Minetti- och Modigliani-kvartetterna.
Säsongen 2025–26 arbetar han som såväl Schleswig-Holsteins musikfestspels som Gstaads Menuhin-festivals residensartist samt uppträder med bl.a. Camerata Salzburg och NDR Radiophilharmonie. Till residensarbetet hör att också komponera beställningsverk.
Says diskografi består av över 50 skivor. Av dem kan nämnas de kritikerrosade inspelningarna av Beethovens alla pianosonater samt Bachs Goldberg-variationer.
