Mullova & Vänskä

Mullova & Vänskä

ons 17/02/2021 19:00 - 20:15

Presentation

Viktoria Mullova bjuder på stilla konsertskatter som skimrar av simpel skönhet med Arvo Pärts tre stycken. Medan Jean Sibelius arbetade på sin femte symfoni gjorde han dagboksanteckningar som avslöjar ett extatiskt tillstånd: ”Jag har fått ett härligt tema. Adagiot till symfonin – jord, maskar och misär, fortissimo och sordiner, mycket sordiner! Och tonerna gudalika!”

Donghoon Shin: The Hunter’s Funeral 

Donghoon Shin (f. 1983) är född i Sydkorea och bosatt i London. Han har snabbt etablerat sig som en av den unga generationens mest kända tonsättare. Han studerade vid först universitetet i Seoul och sedan vid Guildhall School of Music and Drama i London under ledning av bl.a. Peter Eötvös och Unsuk Chin. Shin har skrivit kompositioner beställda av bl.a. Los Angeles filharmoniker, Bambergs symfoniker och Londons symfoniorkester.  

Flera av Shins verk har att göra med andra konstarter, framförallt litteratur. Franz Kafkas novellgestalter blir till musik i Of Rats and Men (2019) medan Kafka’s Dream (2018/19) bygger på Jorge Luis Borges berättelse som Kafka dikterade honom i en dröm. The Hunter’s Funeral (Jägarens begravning, 2017) hänvisar till såväl bildkonst som till en symfoni av Gustav Mahler. Shin har konstaterat: ”Jag har redan länge varit fascinerad av olika kulturers begravningsmusik därför att genren är så ironisk. Melodierna och harmonierna går i moll och talar om sorg, men de ständigt upprepade rytmerna för tankarna till dansmusik. Den här ironin har uppmärksammats av flera tonsättare. Till exempel den tredje satsen i Gustav Mahlers första symfoni är en sorgmarsch som förvandlas till en sarkastisk dans.” 

Man antar att Mahlers marsch var inspirerad av Moritz von Schwinds träsnitt Wie die Thiere den Jäger begraben (1850). Bilden visar djur i skogen som bär på jägarens likkista. ”The Hunter’s Funeral är min version av samma bild”, säger Shin. ”Verket består av två satser som framförs utan paus. Den första satsen är dansant, rytmisk och svängig. Tempot blir bara långsammare och långsammare och till sist börjar en sorgmarsch, som är den andra satsen.” 

 

Arvo Pärt: Darf Ich…; Fratres; Passacaglia 

Esten Arvo Pärt (f. 1935) fann sin egen musikstil på 1970-talet. Före det hade han kopierat Prokofjevs och Sjostakovitjs nyklassicism och trotsat de sovjetiska kulturnormerna genom att arbeta med västerländsk dodekafoni. Pärt hamnade dock i en konstnärlig återvändsgränd. Han sökte en utväg genom att i flera år studera medeltida sånger, kyrkohymner och renässansens polyfoni.  

På basen av sina studier formade han tintinnabuli, en musikstil som kombinerar melodier, treklanger och mångstämmiga texturer och klingar som en slags liten klocka (tintinnabulum). Med denna kompositionsteknik skapar Pärt en musik som är skenbart tidlös. Man kan kalla den för minimalistisk, men gör man det hänvisar man till en amerikansk musikstil. Och Pärts gåtfulla musik är något helt eget.    

Konsertens tre violinstycken Darf Ich… (Kan jag… 1995/1999), Fratres (Bröder, 1977) och Passacaglia (2003/2007) är inte från början tänkta att utgöra en trilogi, men då de framförs tillsammans formar de en helhet i vilken Fratres utgör den emotionella höjdpunkten.  

Darf ich… inleds med en fråga som ständigt avbryts. Även svaren i denna knappt tre minuter långa komposition tycks bli som hängande i luften. ”Det är som med sagans ord: ’och därefter levde de lyckliga i alla sina dar’”, har Pärt berättat. ”En berättelse ger upphov till ett minne och det går inte att säga om minnet är en dröm eller något som skedde på riktigt. Denna berättelse är komponerad till minnet av en stor mästare och är honom tillägnad.” Med mästaren torde Pärt avse violinisten Yehudi Menuhin (1935-1999).  

Det ca tio minuter långa verket Fratres existerar i redan 17 versioner för olika ensembler. Versionen för soloviolin, stråkorkester och slaginstrument startar som en perpetuum mobile-etyd som dock snabbt ersätts av andaktsfullt smygande ackordföljder. Passacaglia är en i 1600-talets Spanien utvecklad variationsform i vilken fokus är på motsättningen mellan en sjunkande baslinje och en stigande diskantlinje.  

 

Jean Sibelius: Symfoni nr 5 op. 82 

Av musikhistoriens stora namn torde kanske Jean Sibelius (1865-1957) minst motsvara bilden av ett typiskt geni. Han komponerade sina första betydande verk först då han var över de 20, och de sista då han var endast 60. Praktiskt taget varje betydande verk fullbordades efter först otaliga revideringar, olika former av undanmanövrar, bruk av sprit och tobak, och depressionsperioder.  

Den femte symfonin (1915-1919) lät Sibelius uruppföra tre gånger, varje gång i en ny version. Varje version var mera kompakt än den föregående. De största rynkorna i pannan förorsakades av finalens slutstegring i vilket det grandiosa temat siktar allt högre och högre upp men aldrig når målet. Sibelius löste problemet med hjälp av sex ackord som likt yxhugg klipper av höjdpunkten. Gestens symbolik har tolkats mycket olika. Vissa hör en avgrund som väntar på bergstoppen, andra en tonsättare som i desperation hötter näven. 

Symfonin, som av kritikern Evert Katila beskrevs som ”ett mäktigt festspel”, ger ända från den första satsens första takter till den av svanars flykt inspirerade finalen bleckinstrumenten gott om chanser att briljera. Det s.k. svantemat har funnit sin väg till även popmusiken och använts i bl.a. Strawberry Switchblades Since Yesterday och The First Class’ Beach Baby. Redan på grund av enbart finalen tävlar femman tillsammans med den andra symfonin om platsen som Sibelius populäraste symfoni. Forskare ser dock ut att skatta femman konstnärligt högre på grund av verkets innovativa formlösning.  

Retrospektivt är det lätt att se den femte symfonins roll i Sibelius symfoniseries strävan att skapa en illusion av ett konstant flöde. I de tidigare symfonierna är temamaterialet heterogent, och satserna är självständiga och hör ännu inte ihop på ett helt smidigt sätt. I den femte symfonin tog Sibelius ett steg framåt mot en större enhetlighet. Denna utveckling fortsatte i den sjätte symfonin och kulminerade i den sjunde symfonin (1924) som består av en enda sats.  

 

Konstnärer

Osmo Vänskä
dirigent
Viktoria Mullova
fiol

Program

    19:00
    Donghoon Shin
    The Hunter’s Funeral
    Arvo Pärt
    Darf ich...; Fratres; Passacaglia
    20:15
    Jean Sibelius
    Symfoni nr 5
HKO Screen
Osmo Vänskä
Viktoria Mullova
Donghoon Shin
The Hunter’s Funeral
Arvo Pärt
Darf ich...; Fratres; Passacaglia
Jean Sibelius
Symfoni nr 5