“Halleluja!” skrev en euforisk Anton Bruckner på ett ställe i sin åttonde symfonis skisser. På just det stället, i verkets slut, spelas alla symfonins satsers huvudteman samtidigt på varandra. Då Bruckner inledde kompositionsarbetet placerade han ribban högt: han hade som mål att skriva alla tiders mäktigaste symfoni. Redan de första takterna i detta katedralstora verk inviterar lyssnaren till en vågad resa det verkligen är värt att delta i.
Susanna Mälkki
Susanna Mälkki är en av sin generations internationellt mest respekterade dirigenter. Hon är Helsingfors stadsorkesters chefdirigent sedan år 2016 och Los Angeles filharmonikers första gästdirigent sedan år 2017. Hon samarbetar dessutom regelbundet med bland annat Berlins filharmoniker, Münchens filharmoniker, Bayerns radios symfoniorkester, Concertgebouw-orkestern i Amsterdam och Londons symfoniorkester samt New Yorks filharmoniker och de övriga amerikanska ”Big 5” -orkestrarna. Hon dirigerar regelbundet vid de mest betydande internationella operahusen såsom La Scala, Metropolitan, Wiener Staatsoper och Paris opera. På inbjudan av Pierre Boulez var Mälkki 2006-2013 konstnärlig ledare för Ensemble Intercontemporain i Paris. Hon har lett uruppföranden av flera av vår tids viktigaste tonsättare.
Mälkki inledde sin musikerbana som cellist. Hon vann första pris i Åbo cellotävling år 1994 och arbetade i tre års tid som alternerande solocellist i Göteborgs symfoniorkester. Hon har tilldelats bl.a. Pro Finlandia-medaljen och är Riddare av Franska Hederslegionen.
www.susannamalkki.com
Anton Bruckner: Symfoni nr 8 c-moll
Anton Bruckner (1824–1896) är en av de stora tonsättare vars musik vissa älskar och andra undviker. Musiken avancerar utan brådska och kräver att lyssnaren såväl tar sig tid som har rätt attityd. Bruckners verk har ofta jämförts med en vandring i bergen: färden är ibland utmattande men de fantastiska landskap som plötsligt breder ut sig är värda besväret.
Bruckner blev ständigt hånad, trots det komponerade han ständigt. Då han hade fått en symfoni färdig började han omedelbart arbeta på nästa. Ovanligt nog fick den sjunde symfonin ett utmärkt mottagande i december år 1884. På arbetsbordet fanns redan symfoni nr 8 c-moll. Bruckner kämpade med orkestreringen fram till år 1887, sedan gav han partituret åt dirigent Hermann Levi som hade lett den förra symfonins uruppförande. Levis reaktion blev en kalldusch: ”Det här kan inte dirigeras. Här finns stiliga teman, men ni utvecklar dem inte tillräckligt. Orkestrationen fungerar inte.” Levi uppmanade Bruckner att göra en ny version. Den blev färdig först hösten 1890.
Den åttonde symfonin uruppfördes i Wien i december år 1892. Kritikern Eduard Hanslick vandrade ut ur salen efter den tredje satsen. Hugo Wolf var däremot i extas, han menade att detta var Bruckners bästa symfoni. Bruckner själv var av samma åsikt.
Verket existerar i flera olika editioner. Versionen i kvällens konsert är redigerad av Leopold Nowak. Från och med början av 1940-talet gjorde Nowak (1904–1991) på uppdrag av Internationella Bruckner-sällskapet kritiska editioner av tonsättarens partitur.
Redan valet av huvudtonart avslöjar att den åttonde symfonin är en bugning i Beethovens femte symfonins riktning. Även detta är en resa som startar i djupaste mörker men kulminerar i ett bländade ljus. Man kan uppleva musiken som totalt abstrakt, men Bruckner berättade att vissa passager har ett konkret innehåll. Enligt honom avslutas den första satsen (Allegro moderato) med en vision av en klocka som fortsätter att ticka i ett rum där en människa nyss dött. Den andra satsen (Allegro moderato) är ett scherzo med en enorm kinetisk energi. Den lyriska trion nämnde Bruckner att handlar om sömnlöshet. Den långsamma tredje satsen (Adagio) är som en kamp mellan tro och misstro. Finalen öppnar, åter enligt Bruckner, med en bild av ett möte mellan Österrikes kejsares och den ryska tsaren. Fanfarerna skildrar ett kavalleri. I sluttakterna spelas alla symfonins fyra satsers huvudteman samtidigt.
