Schumann-cykel I

Robert Schumann: Symfoni nr 4

Vare sig det sedan rörde sig om manodepressivitet eller ej brukade Robert Schumann (1810-1856) skapa i plötsliga utbrott och då vanligen fokuserande på en genre åt gången. Sitt första skapande årtionde, 1830-talet, ägnade han åt pianomusiken. Då han äntligen fått tillstånd att gifta sig med Clara Wieck skrev han år 1840 i kärleksberusning ca 140 sånger. År 1841 blev ett symfoniår, under vilket Schumann för första gången skrev orkestermusik. Efter den lyckade Vårsymfonin följde Uvertur, scherzo och final och en radikal Symfonisk fantasi. Sistnämnda verk blev en flopp. Den besvikne Schumann började skriva kammarmusik istället. 

Trots att Symfonisk fantasi hade fått ett kallt mottagande glömde Schumann inte bort det. Då han år 1850 blev musikalisk ledare för Düsseldorfs stad grävde han fram partituret och reviderade det under två intensiva veckor. Han var noga med framförallt orkesteringen. Schumann var en legendariskt klen dirigent, och han hade uppenbarligen inte lyckats förmedla fantasins delikata klangbalanser rätt. Det reviderade verket uruppfördes år 1853 med den nya titeln Symfoni nr 4 d-moll opus 120. 

Schumann torde vara den minst uppskattade av romantikens stora symfoniker. De kritiker som har hängt upp sig på den tjocka klangen och den fantasilösa orkestreringen har ignorerat hans personliga, för sin tid unika utvidgning av de symfoniska dimensionerna. I d-mollsymfonin använder Schumann en struktur i vilken den dramatiskt uppvaknande inledningen förebådar den första satsens temamaterial men också innehåller hela den kommande halvtimmens musik komprimerad i små gester. Då man lyssnar kan man ofta haja till för att man hör något redan bekant.

Symfonins fyra satser spelas utan paus. Den långsamma inledningen går över i en stötvis framåtdrivande första sats. Den andra satsen Romans är som en nostalgisk berättelse. Den vemodiga stämningen förstärks av soloviolinens serenad. Scherzo-satsen startar allvarsamt men avbryts plötsligt av ett minne av romansen. Schumanns pojkaktiga uppfinningsrikedom firar sin stora triumf i finalen: allt material vi hört hittills uppträder i en ny, briljant dräkt.

Robert Schumann: Symfoni nr 3 Ess-dur ”Rhensymfonin” op. 97

Hösten 1850 flyttade Robert Schumann (1810-1856) med sin familj till Düsseldorf där han skulle börja arbeta som stadens musikaliska ledare. Knappt hade han slagit sig ner före han gjorde en resa till Köln. Inspirerad av resan komponerade Schumann en Ess-dursymfoni (1850) som uruppfördes i

Düsseldorf den 6.2.1851 under tonsättarens ledning. Mottagandet var mycket positivt. Perioden i Düsseldorf fortsatte dock i nedslående tecken: Schumanns insats som dirigent och musikalisk ledare fick mycken hård kritik, och han började lida av tilltagande depression. I februari år 1854 försökte han dränka sig i Rhen. Han räddades men fördes omedelbart till ett sinnessjukhus där han avled två år senare.

Rhensymfonin, som verket kallas, är kronologiskt Schumanns fjärde symfoni. Dess nuvarande ordningsnummer beror på att Schumann år 1851 gjorde en ny version av sin tio år tidigare komponerade d-moll-symfoni. Då den trycktes gjordes den, istället för Rhensymfonin, till hans sista symfoni.

Rhensymfonin kombinerar romantisk frihet med ett klassiskt formspråk: rytmer och melodier får vandra fritt, dock inom rätt strikta strukturella ramar. Ovanligt nog är satsernas antal fem. Schumann torde ha tagit intryck av Beethovens Pastoralsymfoni som också har fem satser. Dessutom återspeglar båda verken de intryck som tonsättaren har fått av naturen och av vissa landskap.

Den första satsen (Lebhaft) är ljus och energisk. Den andra satsen (Sehr mäßig) har fått titeln Scherzo men är de facto en avslappnat gungande ländler. Ursprungligen skulle satsen heta ”Morgon på Rhen”. Den tredje satsen (Nicht schnell) är lyriskt sjungande. Den fjärde satsen (Feierlich) är ett allvarsamt, högtidligt mellanspel som är inspirerat av en procession Schumann hade bevittnat i katedralen i Köln. Symfonins final ((Lebhaft) sprudlar av livsglädje.