Aleksandra Melaniuk leder ett konsertprogram i vilket såväl orkester som dirigent får visa upp sina lejonklor.
År 1950 fick den polska tonsättaren Witold Lutosławski en beställning av Warszawas filharmoniker: ”Skriv något briljant med vilket orkestern kan fira sin pånyttfödelse.” Konsert för orkester komponerades efter slutet på den tyska ockupationen, som en signal att man repat sig efter alla katastrofer.
Sådär sjuttio år tidigare hade även Antonín Dvořák fått en utmärkt verkbeställning. En förläggare med affärssinne bad honom skriva musik som kunde bli en succé i de borgerliga hem där man idkade musicerande: stycken som bottnade i material från Dvořáks barndom på den böhmiska landsbygden. Dansmusiken till folkfester i tonsättarens ungdom blev en enorm framgång och gjorde Dvořák ryktbar jorden runt.
Konsertens längd ca. en timme, ingen paus.
Witold Lutosławski: Konsert för orkester
Polacken Witold Lutosławski (1913–1994) var en av 1900-talets mest betydande och mest kända tonsättare. Som ung studerade han bl.a. violin och piano samt matematik. På 1930-talet studerade han komposition under ledning av Witold Maliszewski. Sina första betydande verk komponerade Lutosławski på 1950-talet. Under nästa årtionde utarbetade han den aleatoriska kompositionstekniken: varje musiker får ett fragment som han upprepar i eget tempo tills dirigenten visar att musiken går vidare. Musikerns parti är exakt noterat, men tack vare den rytmiska friheten blir varje framförande av verket annorlunda än det föregående. Senare använde sig Lutosławski av en begränsad aleatorisk teknik, m.a.o. innehåller partituret även traditionellt noterade partier.
Lutosławskis modernism väckte en stor genklang i såväl publiken som i kritikerna. Han fick flera stora musikpris, bl.a. det danska Sonningpriset och det amerikanska Gravemeyerpriset. År 1973 tilldelades han Jenny och Antti Wihuris fonds Sibeliuspris. Lutosławski dirigerade framföranden av sina egna kompositioner jorden runt. Han uppträdde även i Finland.
Kända verk är bl.a. en cellokonsert, en pianokonsert, stråkorkesterverket Musique funébre och fyra symfonier. Av kammarmusikverken är framförallt stråkkvartetten betydande. Till produktionen hör även vokalverk och pianostycken.
Lutosławskis tidiga period kulminerar och avslutas med Konserten för orkester. Verket skrevs på beställning av Warszawas filharmonikers konstnärliga ledare Witold Rowicki och är honom tillägnat. Lutosławski brottades med partituret i fyra års tid. Konserten för orkester fullbordades år 1954 och uruppfördes i Warszawa 26.11. samma år. Verket blev en sensation.
I orkesterkonserten har Lutosławski utgått från folkmelodier från Masovien.
I orkesterkonserten har Lutosławski utgått från folkmelodier från Masovien. Han har dock behandlat folkmusikens melodier och rytmer på ett så radikalt sätt att man inte kan tala om nationalromantik eller socialrealism.
Detta färggranna och fantasifulla mästerverk består av tre satser. Den första satsen Intrada öppnar med ett tungt pulserande. Allt flera melodilinjer börjar dyka upp i musiken. I slutet ebbar musiken dock ut i intet. Den andra satsen har titeln Capriccio notturno e arioso. Ytterpartierna är snabba och nyckfulla medan mellanpartiet innehåller mer dramatiska tongångar. Orkesterkonserten sista sats har titeln Passacaglia, Toccata e Chorale. Efter en långsam Passacaglia kommer en rytmisk Toccata. Under Toccatans gång börjar ett allt mäktigare koralmotiv växa fram.
Antonín Dvořák: Slaviska danser op. 46
Antonín Dvořák (1841–1904) blev sent omsider berömd då han på 1870-talet belönades i en kompositionstävling i Wien hela tre gånger. I juryn satt Johannes Brahms som föreslog att förläggaren Fritz Simrock skulle göra ett kontrakt med den tjeckiska tonsättaren. Simrock bekantade sig med Dvořáks Duetter från Moravien (1875) och såg möjligheter. Han beställde omedelbart något motsvarande: en musik som skulle vara underhållande, enkel och folklig men samtidigt ha en hög standard. Något i stil med Brahms Ungerska danser.
De åtta slaviska danserna (op. 46, 1878) för piano fyrhändigt blev en enorm succé. Simrock och Dvořák befann sig på rätt plats i rätt tid: i Europa fanns ett stigande intresse för nationalism och olika former av nationell musik, och samtidigt hade amatörmusikernas skara blivit endast större och större i takt med att förlagsindustrin hade börjat växa. Men Simrock tänkte ännu längre framåt. För att verket skulle nå även proffs beställde han ett arrangemang av danserna för stor orkester. Denna version spreds snabbt i de internationella konsertsalarna. Detta inspirerade Dvořák att senare komponera en serie (op. 72) med åtta nya danser. De blev minst lika populära som de åtta första.
Trots titeln är danserna op. 46 egentligen inte slaviska, och de innehåller inte heller en enda genuin folkmelodi. På ett för tonsättaren typiskt sätt har originalmelodierna försvunnit ur sikte. Det enda som återstår är ett nationellt rus och rytmer som är tydligt baserade på dem man finner i sådana lokalt förekommande danser som furiant, polka och skočná. Sju av danserna går att lokalisera till - inte Östeuropa, men Dvořáks födelsetrakter i Böhmen. Dans nr 2 är en dumka, en dans som torde ha serbiska rötter.
