Slaviska danser

Witold Lutosławski: Konsert för orkester

Polacken Witold Lutosławski (1913–1994) var en av 1900-talets mest betydande och mest kända tonsättare. Som ung studerade han bl.a. violin och piano samt matematik. På 1930-talet studerade han komposition under ledning av Witold Maliszewski. Sina första betydande verk komponerade Lutosławski på 1950-talet. Under nästa årtionde utarbetade han den aleatoriska kompositionstekniken: varje musiker får ett fragment som han upprepar i eget tempo tills dirigenten visar att musiken går vidare. Musikerns parti är exakt noterat, men tack vare den rytmiska friheten blir varje framförande av verket annorlunda än det föregående. Senare använde sig Lutosławski av en begränsad aleatorisk teknik, m.a.o. innehåller partituret även traditionellt noterade partier. 

Lutosławskis modernism väckte en stor genklang i såväl publiken som i kritikerna. Han fick flera stora musikpris, bl.a. det danska Sonningpriset och det amerikanska Gravemeyerpriset. År 1973 tilldelades han Jenny och Antti Wihuris fonds Sibeliuspris. Lutosławski dirigerade framföranden av sina egna kompositioner jorden runt. Han uppträdde även i Finland.

Kända verk är bl.a. en cellokonsert, en pianokonsert, stråkorkesterverket Musique funébre och fyra symfonier. Av kammarmusikverken är framförallt stråkkvartetten betydande. Till produktionen hör även vokalverk och pianostycken.

Lutosławskis tidiga period kulminerar och avslutas med Konserten för orkester. Verket skrevs på beställning av Warszawas filharmonikers konstnärliga ledare Witold Rowicki och är honom tillägnat. Lutosławski brottades med partituret i fyra års tid. Konserten för orkester fullbordades år 1954 och uruppfördes i Warszawa 26.11. samma år. Verket blev en sensation. 

I orkesterkonserten har Lutosławski utgått från folkmelodier från Masovien.

I orkesterkonserten har Lutosławski utgått från folkmelodier från Masovien. Han har dock behandlat folkmusikens melodier och rytmer på ett så radikalt sätt att man inte kan tala om nationalromantik eller socialrealism. 

Detta färggranna och fantasifulla mästerverk består av tre satser. Den första satsen Intrada öppnar med ett tungt pulserande. Allt flera melodilinjer börjar dyka upp i musiken. I slutet ebbar musiken dock ut i intet. Den andra satsen har titeln Capriccio notturno e arioso. Ytterpartierna är snabba och nyckfulla medan mellanpartiet innehåller mer dramatiska tongångar. Orkesterkonserten sista sats har titeln Passacaglia, Toccata e Chorale. Efter en långsam Passacaglia kommer en rytmisk Toccata. Under Toccatans gång börjar ett allt mäktigare koralmotiv växa fram. 

Antonín Dvořák: Slaviska danser op. 46

Antonín Dvořák (1841–1904) blev sent omsider berömd då han på 1870-talet belönades i en kompositionstävling i Wien hela tre gånger. I juryn satt Johannes Brahms som föreslog att förläggaren Fritz Simrock skulle göra ett kontrakt med den tjeckiska tonsättaren. Simrock bekantade sig med Dvořáks Duetter från Moravien (1875) och såg möjligheter. Han beställde omedelbart något motsvarande: en musik som skulle vara underhållande, enkel och folklig men samtidigt ha en hög standard. Något i stil med Brahms Ungerska danser.

De åtta slaviska danserna (op. 46, 1878) för piano fyrhändigt blev en enorm succé. Simrock och Dvořák befann sig på rätt plats i rätt tid: i Europa fanns ett stigande intresse för nationalism och olika former av nationell musik, och samtidigt hade amatörmusikernas skara blivit endast större och större i takt med att förlagsindustrin hade börjat växa. Men Simrock tänkte ännu längre framåt. För att verket skulle nå även proffs beställde han ett arrangemang av danserna för stor orkester. Denna version spreds snabbt i de internationella konsertsalarna. Detta inspirerade Dvořák att senare komponera en serie (op. 72) med åtta nya danser. De blev minst lika populära som de åtta första.

Trots titeln är danserna op. 46 egentligen inte slaviska, och de innehåller inte heller en enda genuin folkmelodi. På ett för tonsättaren typiskt sätt har originalmelodierna försvunnit ur sikte. Det enda som återstår är ett nationellt rus och rytmer som är tydligt baserade på dem man finner i sådana lokalt förekommande danser som furiant, polka och skočná. Sju av danserna går att lokalisera till - inte Östeuropa, men Dvořáks födelsetrakter i Böhmen. Dans nr 2 är en dumka, en dans som torde ha serbiska rötter. 

Aleksandra Melaniuk

Aleksandra Melaniuk växte upp i Warszawa och Edinburgh. Hon har deltagit i Esa-Pekka Salonens och Colburn School of Musics dirigentprogram. Till karriärens senaste höjdpunkter hör debuten i San Fransiscos symfonikers SoundBox-konsertlaboratorium samt arbetet som assisterande dirigent i uppsättningen av Giuseppe Verdis La Traviata på Holland Parks sommaropera i London. Melaniuk har arbetat med bland annat Orchestre de Paris, Los Angeles filharmoniker, San Franciscos symfoniorkester, Concertgebouw-orkestern och Orquesta Nacional de España. Hon har arbetat som bl.a. Esa-Pekka Salonens och Simone Youngs dirigentassistent. 

Esa-Pekka Salonens och Simone Youngs dirigentassistent.

Melaniuk var en av första pristagarna i Das Kritische Orchester -dirigenttävlingen år 2023. Hon uppträdde i semifinalen i den 17:e Donatella Flick-tävlingen i London och dirigerade Londons symfoniorkester. Hon var semifinalist i även Rotterdams internationella dirigenttävling. Hon har studerat vid engelska Opera Norths linje för dirigerande kvinnor. Melaniuk har besökt Finland en gång tidigare då hon gästade Jukka-Pekka Sarastes Lead!-stiftelses festival i Fiskars.

Melaniuk har i år gått med i Colburn School of Musics projekt The Ziering-Conlon Initiative för Recovered Voices. Avsikten är att väcka till liv europeiska 1900-talstonsättare vilkas röster tystats. Som en del av programmet leder Melaniuk musik av den i Polen födda tonsättaren Mieczysław Weinberg.