Camilla Nylund, en av våra mest framgångsrika operasångerskor, är även en av de stora internationella sopranerna. Konsertsalen fylls av ett senromantiskt glöd då Nylund, Mälkki och HSO möts i Richard Strauss musiks tecken. Tod und Verklärung är ett verk skrivet av en ung man medan Fyra sista sånger ser på döden lugnt och avklarnat, som det som krävs för att göra ett liv komplett.
Sampo Haapamäkis skala har redan länge bestått av 24 noter. Vi får höra kvartstonssteg i även det verk han skrivit för beställningsserien Helsinki Variations. Den nya kompositionen är inspirerad av ett ackord som finns i en av Aarre Merikanto på 1920-talet skriven konsert.
Susanna Mälkki
Susanna Mälkki är en av sin generations internationellt mest respekterade dirigenter. Hon är Helsingfors stadsorkesters chefdirigent sedan år 2016 och Los Angeles filharmonikers första gästdirigent sedan år 2017. Hon samarbetar dessutom regelbundet med bland annat Berlins filharmoniker, Münchens filharmoniker, Bayerns radios symfoniorkester, Concertgebouw-orkestern i Amsterdam och Londons symfoniorkester samt New Yorks filharmoniker och de övriga amerikanska ”Big 5” -orkestrarna. Hon dirigerar regelbundet vid de mest betydande internationella operahusen såsom La Scala, Metropolitan, Wiener Staatsoper och Paris opera. På inbjudan av Pierre Boulez var Mälkki 2006-2013 konstnärlig ledare för Ensemble Intercontemporain i Paris. Hon har lett uruppföranden av flera av vår tids viktigaste tonsättare.
Mälkki inledde sin musikerbana som cellist. Hon vann första pris i Åbo cellotävling år 1994 och arbetade i tre års tid som alternerande solocellist i Göteborgs symfoniorkester. Hon har tilldelats bl.a. Pro Finlandia-medaljen och är Riddare av Franska Hederslegionen.
www.susannamalkki.com
Camilla Nylund
Sopran Camilla Nylund är en av vårt lands mest framgångsrika operasångerskor. Enbart under det gångna året har hon uppträtt i Richard Wagners Tannhäuser och Lohengrin på Deutsche Oper Berlin och i Erich Wolfgang Korngolds Den döda staden på Semperoper Dresden. Vid det här laget har Nylund bokstavligen erövrat alla viktiga operascener. I Österrike, där hon länge har uppträtt på Staatsoper Wien, har hon tilldelats hederstitlen Kammersängerin. Semperoper Dresden har tilldelat henne Sachsens Kammersängerin-hederstitel.
Som barn spelade Nylund flöjt och piano. Hon började sjunga då hon var 14 och inom ett år hade hon gått på kurser i Rom och Wien. Hon slutförde sina sångstudier vid Mozarteum i Salzburg. År 1995 blev hon anställd vid operan i Hannover, året därpå delade hon första pris tillsammans med Johanna Rusanen-Kartano i Villmansstrands sångtävling. Nylund debuterade som Helsingfors stadsorkesters solist år 1998. Hon uppträdde tillsammans med HSO senast år 2013 under ledning av Frank Beerman.
Richard Strauss musik står Nylund nära. År 2004 gjorde hon sitt definitiva genombrott som Salome, och hon sjöng samma roll i Dresden i samband med Strauss-feståret år 2014. År 2019 debuterade hon på Metropolitan i New York som Fältmarskalkinnan i Rosenkavaljeren. Hon har nyss sjungit samma roll i repris på Staatsoper Berlin.
Fyra sista sånger har redan länge varit en av Nylunds bravurer. Hon har framfört de monumentala sångerna tillsammans med bland annat Berlins filharmoniker och Gianandrea Noseda. Förra november framförde hon dem under tre kvällar på La Scala i Milano under ledning av Christian Thielemann. I april-maj har hon sjungit dem i Musikverein i Wien på Wiens filharmonikers konsert.
Sampo Haapamäki: Historia
Finlands musikliv var inte redo att ta emot modernismen då den landade här i början av 1920-talet. Den unga nationens självkänsla byggdes upp med hjälp av nationalromantik och Jean Sibelius musik som redan hade blivit ädelt universell. De unga tonsättarna Aarre Merikanto, Väinö Ratio och Ernest Pingoud däremot var avantgardister och deras musik bemöttes inte med tack utan med spott och spe. Framförallt Merikanto (1893-1958) var trotsig. Han skrev ett enda verk som väckte internationell uppmärksamhet, den sk. Schott-konserten (1924). Den innehåller för troligen första gången i finländsk musik ett 12-tonsackord.
Sampo Haapamäkis (f. 1979) pinfärska Historia (2022) är skrivet till Helsingfors stadsorkesters beställningsserie Helsingfors-variationer. Verken skall utgå från en före år 1945 skriven finländsk komposition. Haapamäki har tagit fasta på Merikantos 12-tonsackord men Historia alluderar till även andra kompositörer i form av ”felsägningar”.
Historia är ett 15 minuter långt verk. Det innehåller sju Lapsusar som framförs antingen med en kort paus emellan, eller helt utan paus. Tonsättaren har talat om en
parodisk intertextualitet som eftersträvar en form av självreflektion: historien betraktas ”outside the box”, som musikverk i ett musikverk. Historia hänvisar till allt som allt över 80 olika klassiska verk. Då 1920-talet inleddes övergick Merikanto abrupt till att skriva modernism, bara för att på 1930-talet lika abrupt överge stilriktningen. Även Historia vänder ständigt kappan efter vinden: nya lapsusar skapar ständigt nya variationer. Vi gestaltar historien utgående från vår egen tid. Haapamäkis Historia handlar på ett motsvarande sätt om såväl nuet som det förflutna.
Av våra främsta tonsättare är Haapamäki en av de mest synliga trots att hans verkförteckning inte är stor. Till synligheten har bidragit flera betydande musikpris, senast Nordiska rådets musikpris (2020). Haapamäkis musik är känd för sina kvartstoner: oktaven är fördelad i 24 istället för 12 tonsteg. I även detta verk kan lyssnaren hoppa in i mikroharmoniernas virvlar.
Richard Strauss: Vier letzte Lieder, Tod und Verklärung
Sånger var alltid närvarande i Richard Strauss liv. Han skrev i perioder först kammarmusik, sedan symfoniska dikter och slutligen operor. Men sånger skrev han från det han var sex år gammal ända till dödsbädden. Strauss utgjorde en kulmen på den tyska romantiska liedens tradition och ingen har kunnat gå vidare från den punkt där han slutade. Han studerade med entusiasm Schuberts och Schumanns melodik, och på uppmaning av Brahms lärde han sig hur man skriver åttataktiga melodier. I jämförelse med förebilderna är Strauss melodier dock betydligt längre.
Strauss relation till sin hustru, sopran Pauline de Ahna, var ur vokalsynpunkt enastående. Flera av sångerna skrevs för att uttrycka tonsättarens privata känslor för Pauline. Enligt samtiden var det också hon som var deras finaste interpret. Sopranstämman var överhuvudtaget den stämma som var bäst lämpad Strauss uttryck.
Vier letzte Lieder (Fyra sista sånger, 1948) skrevs då Strauss var 84 år och nära sin bortgång. Samtidigt var Europa och framförallt Strauss förra hemland Tyskland - numera bodde han i Schweiz - i ruiner efter kriget. En hel kultur hade förlorat sin grund. Vad gjorde man med konst? Var konsten ens berättigad? Även musiken hade ju utgjort en del av den kultur som möjliggjort förintelsen.
Strauss besvarade frågorna på det för honom enda tänkbara sättet. Han skrev en bitterljuv sångsvit till dikter av Hesse och Eichendorff. Det var som om han skrivit sitt testamente. Samtidigt som den yngre tonsättargenerationen tog avstånd till det förflutna genom att ty sig till avantgarde blickade Strauss nästan 60 år bakåt, till stämningarna i sin symfoniska dikt Tod und Verklärung.
Sångerna i Vier letzte Lieder är melodiskt homogena, orkestrationen är innerlig och skir. Den ljusa harmoniken står dock i kontrast till texternas melankoli. Frühling, September och Beim Schlafengehen, alla till dikter av Hesse, försöker etablera en ljus stämning. Men i Im Abendrot till en dikt av Eichendorff frågas öppet ”Ist dies etwa der Tod?” (Är detta döden?) I höjdpunkten i Im Abendrot citerar Strauss ett motiv ur sin tondikt Tod und Verklärung.
Vier letzte Lieder är ett ömt avsked, ett verk skrivet av en tonsättare som accepterar sitt frånfälle. Döden hör dock inte hemma i en ung tonsättares världsbild och borde inte heller göra det. Då Strauss var ung led han av allvarliga luftvägsinfektioner. I en tid före antibiotika var åkommor som idag ter sig som bagateller rentav livsfarliga. Strauss mådde emellanåt mycket dåligt, och vintern 1888-89 tillbringade han till största delen till sängs. Han var i så dåligt skick att det hela mycket väl kunde ha slutat illa.
Till all lycka tillfrisknade Strauss. Men kampen mellan liv och död krävde terapeutiskt arbete; Strauss accepterade sin dödsskräck genom att skriva musik om den. Tondikten Tod und Verklärung fullbordades i slutet av år 1889. Tonsättaren själv dirigerade uruppförandet i Eisenach i början av år 1890.
Strauss vän, violinisten Alexander Ritter, skrev en dikt som beskriver tondiktens ”händelser”. Eftersom Strauss tog dikten med i partituret får man anta att han accepterade den som en skildring av musikens innehåll. Verket består av fyra huvudpartier. Inledningen är långsam och dyster, konstnären vilar på sin sjukbädd och för en desperat kamp mot döden. Utmattad somnar han in, men sömnen ger ingen vila. Det andra huvudpartiet är en frenetisk kamp mellan livslust och dödens kalla grepp. Sedan ser konstnären scener ur sitt liv, från tidig barndom och ungdom till vuxenlivets entusiastiska jakt efter mening. Konstnären har ännu ett mål som han skulle vilja uppnå. Men verkets sista parti leder till en insikt: det går inte att vinna striden mot döden. Allt är nu förklarat och tondikten avslutas med en bländande slutkoral. Konstnären accepterar sitt öde, hans själ finner äntligen ro.
