Det första världskriget vållar svårigheter

Orkesterkriget var knappt över förrän det första världskriget inleddes. För stadsorkestern inleddes en svår period. Alla tyska musiker i orkestern återvände till Tyskland; antalet musiker minskade; lönerna sänktes. Publikantalet minskade.

Kommunaliseringen hade inte förbättrat musikernas sociala status: arbetsvillkoren förblev de samma som förr. De finländska orkestermusikerna hade ännu inte organiserat sig. Finlands musikers förbund bildades först år 1917, då främst tack vare att HSO:s altviolinist Johan Leopold ”Lepo” Laurila arbetat så hårt för det.

Orkesterns konstnärliga nivå kollapsade på grund av världskriget och alla dess bifenomen. Trots orkesterskolan fanns det ännu inte tillräckligt med finländska musiker för att spela i orkestern. Kajanus försökte rekrytera musiker från neutrala länder som Danmark och Holland. Den konstnärliga kvaliteten blev inte bättre av att Kajanus och Schnéevoigt, vilkas förhållande förblivit inflammerat, nu dirigerade samma orkester. Åren 1914-16 svartmålade de offentligt varandras insatser. Även konflikterna mellan fennomanerna och svekomanerna fortsatte att skapa en grälsjuk anda.

Situationen förbättrades då Schnéevoigt blev vald till Stockholms orkesters konstnärliga ledare. Nu fick Kajanus arbeta självständigt.

År 1917 blev Finland självständigt. Inbördeskriget året därpå hade en negativ effekt på orkesterns arbete. För perioden 4.2-17.4.1918 lades all verksamhet ner eftersom man vägrade acceptera det röda väldet. 

Källa: Einari Marvia & Matti Vainio – Helsingin kaupunginorkesteri 1882–1982