Renässansen
Lumen valo, vocal ensemble.
Sigillum 2010.
Efter medeltiden, då pesten härjat i Europa, upplevde världsdelen ett uppsving tack vare Norra Italiens och Hansa-städernas ekonomi. Rika släkter i kulturens och handelsvägarnas knutpunkter gav pengar åt sin tids främsta forskare och konstnärer. Världsbilden revolutionerades tack vare upptäcktsresor, boktryckarkonsten, reformationen och vetskapen att jorden kretsar runt solen. Humanismen såg dagens ljus. Medeltiden hade grubblat över vad som ur religiös synpunkt är rätt. Renässansen studerade det som är vackert. Den fria, civiliserade människan blev det stora idealet. Man ville återskapa (det franska ordet re-naissance betyder pånyttfödelse) Antikens Grekland.
“Människan är alltings mått.” -Protagoras
Frankernas konung Pippin den lille (714–768) ville sprida den enstämmiga kyrkosången som tillsvidare hade varit en muntlig tradition. Utgående från gregoriansk sång föddes neumer vilka i sin tur, under århundradenas gång, kom att utvecklas till modern notskrift. Det var endast notskriften som möjliggjorde mångstämmig sång, för med notskriften kunde man slå fast när stämmorna skulle sjungas.
Tenoren (ital. tenere, hålla fast i), den höga mansstämman, hade huvudmelodin cantus frimus som alla de andra stämmorna samlades kring. Basen (ital. basso, låg), den låga mansstämman, klingar under tenoren. Alten (ital. alto, hög, lång) är en lågt liggande kvinnostämma. Alten är dock ovanför tenoren, och alltså i förhållande till omgivningen hög. Ovanpå allt klingar sopranen (ital. sopra, på), en hög kvinnostämma.
